- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1933. Halland /
295

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Kring Sylarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

låglandet. Ända högst upp bland glaciärerna och de grå
stenblocken, där inte ett strå växer och inte en fågel ropar, följs
man av vattnets mjuka röst. Jag vet mig aldrig ha märkt det
så som senaste gången jag var uppe på en av Syltopparna. Efter
en tid av regnskurar och stormbyar hade kommit en
genomskinlig, ljusblå, fullkomligt stilla dag. Jag låg där utsträckt på
en luftspolad stenhäll, såg ut över det tusen meter djupa
stupet åt norska sidan, kände solen bränna så som den bara gör en
dylik dag där uppe i den tunna, klara luften och njöt av den
lätta svindel, den känsla att sväva fritt i rymden, som man
alltid grips av uppe på de högsta, branta tinnarna. Och plötsligt
hörde jag att det inte var alldeles tyst omkring mig. Svagt,
oändligt svagt steg de tallösa bäckarnas och älvarnas brus upp
till mig därnedifrån, tusen meter längre ner, och fyllde hela
rymden som ett stort, entonigt, aldrig tystnande stråkdrag. Allt som
levde och rörde sig, blommor och djur, bäckar och människor,
gnolande sin vänliga visa för den stora ensligheten, där inget
liv och ingen rörelse fanns.

Det är också vid bäckarna man först, ofta långt nere i
barrskogen, råkar fjällblommorna. Man följer någon sandig fästig
genom karg, enformig tallhed, där just ingenting växer utom
lingonris och mjölonris och magert gräs. Men så rinner en bäck
över stigen. Och i den lilla ravin den grävt sig träffar man med
ens växter av en helt ny typ. Där sitter ett par stånd av
gullbräcka inkilade mellan de våta stenarna som bollar av
apelsingula blommor. I skuggan, mellan kuddar av svartgrön, fuktig
mossa, sträcker stjärnbräckan fram sina vitröda blommor och
sina saftiga, spröda blad. Och bland det korta gräset på
strand-brinken lyser den intensivast blåa färgen i hela Sveriges flora:
snögentianans. Här måste man stanna, inte bara för att dricka,
utan också för att se på blommorna — även om man aldrig
ägnar en blick åt deras gelikar från låglandet. Ty det är något
alldeles särskilt med fjällblommor, något som fängslar också
den som eljest inte har del i det linneanska arvet av kärlek
till blomstervärlden. Möter man dem nere i skogsbältet som här,
kommer de med bud att de vita fjälltopparna inte är så
hopplöst avlägsna, hur länge dessa än skymtat ovanför åskrönen utan
att någonsin synas komma närmare, och att tallheden snart ska
ta slut. Och den tar slut, kanske för att ge rum åt den mest
paradisiska yppighet vårt land rymmer: björklidernas vid fjällfoten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:21:06 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1933/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free