- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1933. Halland /
304

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Skogens nomader. Resa till Viikusjärvi 1932

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i lä under berget med samma namn och andligen utvecklats i
lä under Lundbergs stora och fromma personlighet. Annars äro
byarna här uppe på och ovan odlingsgränsen oändligt trista och
ödsliga. Kala, karga marker, där en gång en marig småskog
röjts undan för att lämna plats för slåtterängar, grå porten med
vinden ylande i knutarna och dystra sinnen med tunga
komplex av hämmad livskänsla — en känsla, som får utlopp
endast, men då eruptivt, i kiestadianismens liikutuksia. Långt hellre
vore jag lapp och nomad i dessa trakter än bunden vid ett pörte
i en s. k. nybyggareby.

Nedanför byn flyter Kuormakkajoki ut i älven. Vi rodde ett
par kilometer uppför ån, mellan starr- och videstränder, och hade
så med vår lilla båttur vunnit ett gott stycke genom idel
tassemarker. Nu återstod det bara att gå — en fotvandring, som mer
än väl skulle räcka till för dagen. Höstregnet hade gjort
myrmarken och bäckarna åtskilligt värre än annars.

Ja, det fingo vi snart erfara. Myren nedanför Nunnastunturi
var inte lätt att ta sig över. Persson hade finska stövlar, som
han kunde dra upp nästan till stussen, så han klarade sig. Och
Mangi var lapp, så han klarade sig alltid. Men jag hade det
värre. Mina för övrigt nog så bra sportpjäxor ville inte räcka
till, och jag ville inte redan i början bli våt om fötterna. Det
gällde alltså att se och känna sig väl för, att vara lätt och
fjådrande på foten som en ren, att hålla balansen på de vältande
tuvorna och att kliva försiktigt i vide- och dvärgbjörksnärjet på
de smala, egendomliga vallar, som här och där ringlade genom
myren. Det gick — och jag var torr i raggsockorna. Mangis
skohö var det förstås ingen fara med.

Så hade vi Nunnas’ mäktiga rygg framför oss, växande fram
ur diset som en molnbank. Vi började urskilja skogens
konturer uppför åsen, mörka silhuetter av gran och fur mot
björkskogens ljusare, gulmelerade grönska. Här och där stodo
bisarrt spretande svartlavsklädda torrfuror och dödgranar, svarta
spöken, som i diset kunde växa och taga de mest fantastiska
skepnader. Men högre upp blevo konturerna alltmer diffusa,
upplöstes och flöto ihop med den töckniga rymden. Nunnas’
krön rullade undan oss, allt efter som vi klättrade uppåt.

Här hade vi en stig att följa, slingrande genom riset uppför
åsen, trampad då och då av skogslapparnas mjukt tassande,
hö-stoppade bandskor. Det var en stig utan spår efter klackar —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:21:06 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1933/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free