- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1933. Halland /
307

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Skogens nomader. Resa till Viikusjärvi 1932

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hunden i sin tjänst kunde de följa fjällrenarna på deras årliga
vandringar. Skogslandets jägare blevo fjällnomader. Men det
fanns en renvarietet, som tålde sommarens plågoris i skogslandet
och icke drog till fjälls — skogsrenen, en stor och ståtlig ras, en
handsbredd högre över manken än fjällrenen. Lapparna tämde
även denna (kanske före fjällrenen), och vissa grupper blevo
nomader inom mindre områden i skogslandet. Men nybyggarna
och vintertid fjällapparna ha gjort livet surt för skogslapparna
och trängt dem undan. I sydligare lappmarker ha även
skogslapparna själva blivit jordbrukare och mer eller mindre bofasta.
Endast här uppe på och ovan odlingsgränsen i Torne lappmarks
östliga del finns det numera nomadiserande skogslappar i
egentlig mening, helt ägnande sig åt sin renskötsel, vilken de, bättre
än fjällapparna, bevarat i dess högsta utveckling med mjölkning
och ostberedning m. m. Det är tuolpukkalapparna, som flytta
sex eller sju gånger om året kring det gamla huvudvistet vid
Tuolpukka, och deras fränder och kolleger i Viikusjärvi, som
under sommaren ha sitt läger uppe vid Pantamajärvi — allt ett
fynd och en upplevelse, då jag förra gången var i dessa marker1.
Och så finns det några familjer nere i Parkalompolo . . .

— Salig Prost, sade Persson, som stod i egna funderingar.
Ja, vi hoppades det. Den gamle filuren hade visst inte brytt
sig så värst mycket om vare sig fogdar eller förordningar. Men
han hade sonat sina bravader här i världen. Och hade han
tidigare tagit för sig av andras renhjordar, så hade han dock till
slutet inte haft ens en härk att bära konten. Han hade sonat
sitt och gått bort. Och visste inte den gamle Ibmels
efterträdare att förlåta, så var han inte den rätte guden.

Vi följde stigen utför, ut i diset. Och diset började dugga.
Det blev allt våtare i ris och grensnärj. De finska stövlarna
fingo gå först, och våra käppar kommo bra till pass. Varje slag
i lövverket utlöste en veritabel kalldusch framför fötterna.

Stigen ringlade ned mot dalen mellan Nunnastunturi och
Pullivaara. Två små vatten blänkte fram, Ylinen och Alanen
Pullilompolo. Vår väg gick mot Alanens sydände. Där stannade vi:
Ute på vattnet en sångsvanfamilj! Det var far och mor och två
nästan fullvuxna ungar. En ståtlig syn! Det är en himmelsvid
skillnad mellan en vingklippt svan i en parkdamm och en fri
svan i ett eget vatten så här långt bortom all parkkultur.

1 Ernst Manker, Bönder och nomader. Uppsala 1931.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:21:06 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1933/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free