- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1933. Halland /
317

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Skogens nomader. Resa till Viikusjärvi 1932

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En lappkåta är det bästa hus som finns för den som frusit
och slitit en hund ute i markerna. Här flammar elden i mitten
och fyller rummet med värme, värme! Det är väl 50 grader på
den sida man vänder mot elden. Vad gör det, att det kanske
närmar sig fryspunkten på den andra sidan! Man bara vänder
på sig och steker den sidan också. Och inte fryser man i de
våta kläderna; elden går rakt igenom, så det ryker ur plaggen.
Golvriset sedan! Det är ljuvligt för en trött kropp att sjunka
ned på denna djupa, mjuka flossa och vrida och vräka sig mot
den renhudstäckta bädden inne vid kåtaväggen. Man gör det
också utan ängslan för ömtåliga kuddar och överkast. Uppe
under rähpen virvlar röken, och det skulle väl svida i både
näsa och ögon, om man reste sig. Men man står inte i en kåta,
man sitter och ligger, äter, dricker kaffe med ost, pratar, vilar
och mår.

Över elden såg jag mor Sanna mitt emot mig. Eldskenet
flammade henne i ansiktet, och hon sken av både frodighet och en
plötslig glädje. Hon torkade av kaffepannan, så den sken i kapp
med hennes anlete. Och så hällde hon upp en välkomsttår. Vi
voro ju gamla vänner, för vi hade träffats en gång förr — där
uppe vid Pantamajärvi för tre år sen. Ja, det hade vi. Det
syntes även på gubben hennes, Isa, som satt och myste under
de glesa, sträva mustaschborsten. Med kaffekoppen följde
skålen med renost, skuren i små flingor. Ett par teskedar i kaffet,
och så klunka på bit. I första koppen en svag, pikant arom av
osten, som bildar en mustig bottensats och sparas till påtåren.
Med den mer aromatiska påtåren kommer så kvintessensen: den
halvt upplösta osten på bottnen, svald till sist. Sliter man ont,
så mår man gott!

Men vad var det för en underlig kåta, han hade byggt sig,
Isa? En timmerkåta av en typ, som jag aldrig sett förr. En
riktig timmerkåta hade förresten inte funnits förr i vare sig
Viikusjärvi eller Tuolpukka, ty de tillfälliga, torvtäckta
vaktoch fiskekåtorna här och där ute i markerna räknades just
inte. Nej, man hade annars bara tältkåtor, på sommarn den
egna, skogslapska, helt koniska kåtan, hög och grann som en
indiansk wigwam, och på vintern den vanliga, fjällapska
bselljekåtan. Men det här var en särskild historia.

Borta på backsluttningen mot sjön låg den sista resten av
Viikusjärvi gamla by, som var åtminstone 300 år och hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:06:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1933/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free