Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Skogens nomader. Resa till Viikusjärvi 1932
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ska ni ha! Men jag hade så mycket att titta på inomhus, att
vädret ej bekom mig stort; antecknade, fotograferade, mätte
och beskrev saker och ting — till värdfolkets stora förnöjelse.
När jag med måttbandet mätte den nya kåtan i varje detalj,
skrattade både Isa och Sanna. De hade ledigt klarat bygget
med bara ögon- och famn mått!
I en gammal kista gjorde jag ett fynd: ett porträtt av
StuorNila, Nils Mikkelsson Kemi, som på sin tid var som en kung
för lapparna. Det var ett sånt där gammalt porträtt på en
pappbit i visitkortsformat, som man kan finna i gamla
familjealbum, med bilden brunnyanserad och bleknad av ålder. Vid
nedre kanten stod i sirligt tryck: »P. Rotvik. Söveien &
Saetermoen». Taget i Norge alltså.
Det där porträttet erinrade mig om en historia från
Tuolpukkas marker. För fjorton dagar sedan hade jag strövat
därborta, och en dag gick jag tillsammans med Johan Mangi
och mor Sevä från lägret vid Teukkajärvi till det gamla
huvudvistet vid Tuolpukkaberget. Då koramo vi till en övervuxen
lägerplats, som väl kunde vara omkring 25 år gammal. Där
hade familjerna Sevä, Kemi och Mangi en gång kamperat
tillsammans. — Det var här kronorättarn tog Stuor-Nilas pojke,
sade Mangi. Och han fick berätta hela historien.
Stuor-Nila var en i allo rättskaffens man, och han förde alla
lappars talan, när det gällde att låta rätt vara rätt. Ja, han var
som en kung. Och han hade en rad präktiga pojkar — men
en utav dem var dock en spjuver. Borta i Viikusjärvi hade
Stuor-Nila en kusin, som var känd under namnet Tjuv-Nila
och nog även gjorde skäl för namnet. Denne Tjuv-Nila hade
fått Stuor-Nilas spjuver till pojke med sig och inne i skogarnas
djup tagit och märkt om en massa renar. Det var en finare
renstöld — om hundratals djur, sades det. Och en vacker
dag uppträdde både kronorättaren och tillsyningsmannen i
StuorNilas fridfulla läger och lade vantarna på pojken. Han skulle
i häkte, och gubbarna föste honom före sig. Så kom sällskapet
till en bred och djup bäck, där två långa stockar lagts över
som spång. I den säkra känslan av sin myndighet släppte
gubbarna sin fånge före över spången. Men han hade inte väl
kommit över, förrän han ryckte undan stockarna, räckte lång
näsa åt gubbarna, klappade sig i ändan och smet. Vad
gubbarna sa’, kan nog endast den föreställa sig, som känner den
19. stf 33.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
