- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1933. Halland /
332

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Einar Malm: Fjälldalens vår

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

perter! — med en packning, som kan väga 40 kg. »Just nu»
sitter han med kniven i näven och karvar mysande på ett stycke
torrkött — bästa fjällprovianten — och jag gör honom med
nöje sällskap.

Senig och ynglingavig återtar Karlsson marschen; icke olik
en ryggbruten enpucklig kamel följer jag honom i spåren
genom »vägens» snödrivor. Ett skavsår, som kunnat undvikas
genom skohö, ger min gång en onaturlig värdighet, som inte på
något vis motsvaras av inre säkerhetskänsla: för första gången
på ett decennium beträder jag den dal, där jag som grön
studiosus lärde känna det verkliga Lappland. Då var bördan en
bagatell, den havsblå luften bakom fjällkammarna lyste och
lockade som löften om saliga lyckoländer. Nu: den spångade
stigen sticker ut över gråbruna, sänka myrmarker, omramade
av dystra barr- och björkskogssluttningar, och ovanför —
skenbart nära — ligga lågfjällen, svarta som likkistor med vita
snöbårder i den mulna maj dagern. Inte ett liv, inte ett kvitter i
stillheten, bara det entoniga, dova sorlet av slänternas
vårflöden.

Äntligen — den enformiga skogen har glesnat, dalen öppnar
sig, ljus och bred, och i en backe mot den stöpiga sjö, som
älven här bildar, hukar en grupp välbyggda timmerstugor av
den låga, långa norrbottenstypen — första anhalten på
lantbrevbärarturen. Medan posten — kataloger från obskyra varuhus —
distribueras i det rymliga, renskurade köket, där gårdsfolket
förväntansfullt samlas, dricka vi beskt, gott kaffe med getost och
doppa friskt: det är ytterligare en mil till nästa boställe.

Så går lunken vidare. Terrängen stegrar sig snart i vilda
vågor, det är den verkliga hundstrand, som man i morse varnade
för, när jag per telefon varskodde om min ankomst till dalens
översta by — ja, telefon finns här, och till gagn är den: här
betyder ett samtal mer än kallprat för ro skull.

Den allt tyngre och våtare stigen rakar nu upp i ett
fruktansvärt oland högt ovan dalgången med dess relativt bekväma
vattenled, som den begynnande islossningen gjort obrukbar —
Karlsson kastar då och då ett trånande getöga ditner, om i
saknad av vinterns sparkstöttingsfärder eller i längtan till
sommarens båtresor är vanskligt att avgöra. Dock — det är bara att
knoga på så gott det går, upp och ner, ner och upp. Knappt
ha vi kartat uppför en kilometerlång slänt, så bär det nästan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:21:06 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1933/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free