Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Einar Malm: Fjälldalens vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara väderleksrapporterna, men det nyckfulla fjällklimatet blir
ju ändå som det blir . . .
I kvällningen nå vi näst sista gården, stor och välskött —
familjen, idel gamla bekanta, sitter bänkad kring aftonvarden
av gröt och mjölk med husfadern i högsätet — en patriarkalisk
bild, som gott kunde föreställa interiören av Bertilas gård i
Fältskärns berättelser. Utanför speglas uvbranter och örnberg i
selets svartblanka vak. Vi skifta nyheter och torka framför
brasan en timmes tid; sedan starta vi uppför sista sjön per
sparkstötting — en behaglig slutspurt för den, som nästan varit färdig
att slå läger på första bästa tuva. Dalen förträngs, snötoppar
skymta spökvitt ovanför de skogklädda strandbergen, kvällen
är sällsamt tyst och stor.
En liten vesslesnabb, senig figur i vadmal och näbbskor
springer plötsligt ut på isen och vinkar ivrigt — det är min
vän nybyggaren och fångstmannen, kamraten från ungdomliga
vandringsdagar. Sedan han lyckligt löst vårt
landstigningsproblem i strandsörjan, klättra vi den välkända stigen mellan
jätteblock och martallar upp mot byn, över den svällda bäcken,
där den gamla smälthyttan från de svenska fjällens silverålder
rasat samman till en ynklig ruin och där stränderna kantas av
blått slagg. Det är midnatt men nästan full dager, när vi komina
upp på den öppna byvallen med dess tre spridda gårdar jämte
tillhörande uthus — det hela hägnat av ett gärdsel i
skogsbrynet, bakom vilket otaliga gran- och tallhöjder börja. Vi gå direkt
in i vännen Josefs gård, välkomnas av den raska husfrun och
föras utan att våld behöver brukas till ett bord som bävar
under tyngden av gulaste smör och tunnaste bröd, fetaste röding
och läckraste fil med de ljuvligaste hjortron som det någonsin
förunnats mig att smaka. Det är längesen sist och mycket att
orda om; när jag slutligen uppsöker sängen, går solen upp över
de bländvita snökupolerna i väster — det har klarnat.
Och klarare än kristall är rymden över fjällen, när vi följande
morgon begagna oss av den sista vårisen och skida uppför översta
sjön, vid vars västände älven bildar ett deltaland, som av dubbla
skäl är bybornas stolthet: holmarnas naturliga ängar, vilkas
leveransförmåga bekräftas av 40 gråa hölador, och det rika
fågellivet, vars högsäsong nu stundar — almanackan visar den 26 maj.
Där det anfrätta istäcket bågnar vid älvens mynningsvak, by-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
