- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1933. Halland /
339

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Einar Malm: Fjälldalens vår

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

svärta hittar vägen till grytan — all fågel serveras här kokt,
drypande av sitt eget flott; att man vill få litet färskt kött till
omväxling med filen, fisken och det från lapparna vid
höstslakten inköpta renköttet kan ingen förtänka. Men i det stora
hela är fjällbon förbluffande laglydig. Ingen behöver ju veta
vad som sker här uppe i de stora vidderna. Björnen, som
alltid håller till i dalen, respekteras sålunda noga: man ignorerar
nomadlapparnas envetna böner att mot vederlag och
tysthetslöfte ta kål på traktens nallar. Snarare vill man då åt
kungsörnen, som likaledes är fridlyst — samvetslösa konservatorer
och äggsamlare, den svenska faunans farligaste men
svåråtkomligaste fiender, egga i hemlighet; därtill kommer ett faktum, som
är såväl nybyggare som lappar en nagel i ögat — de fyra-fem
örnpar, som bo längs dalen, älska ripor och renkalvar lika
mycket (och med lika stor rätt) som människorna. Den jämväl
fridlysta fjällräven hotas icke mer från svenskt håll — man
konstaterar med bitterhet, att tjuvjägare från Norge knäppa de
få som ännu finnas kvar. Rödräven — liksom jarven — är
däremot fredlös och jagas om vintern hårt för skinnets skull —
om våren inskränker man sig till att ta levande ungar. Uppe
i Aikefjället vet man sålunda om en lya, som snart ska vittjas.
Storviltet här på kanten för en osäker tillvaro — fjällbon
känner på pricken dess tillhåll och talar om storbjörnen och
gammelvargen som personliga bekanta. Tack vare sin stora
rörlighet är emellertid vargen den, som bäst lyckas hålla sig
undan — en varglya är rart fynd.

Är det alltså ingen verklig vårjakt, så fattas ingalunda
vårbestyr. Våren är årsens bästa tid, tycker den mörkertrötta
fjällbon — alla röra sig muntert och med nyväckt energi i sina
göromål. Byns bägge hästar, som frihetsyra valsat omkring och
rullat sig på vallen, få trampa i väg genom blockmarken till
de patetiskt små potatislandslapparna söder om byn — den
primitiva harven körs med rasande fart, sten och rötter ryka,
konstgödselns vita stoft sveps över den magra myllan, och
sättningen sker i röda rappet.

Utanför gården där jag bor sitter gammelmoran och rör med
mystisk häxmin i en jättestor järngryta — det visar sig, att hon
Sjuder Såpa av ren- och nötkreatursfett jämte asklut.
Egentligen får man medan sjudningen pågår inte nämna ordet »såpa»,
för att inte den gulgråvita produkten skall misslyckas. Gammel-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:06:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1933/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free