Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Einar Malm: Fjälldalens vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hanens blyga vissling, visar sig plötsligt avog — det är tydligen
dags att lägga första ägget.
Göken gal, gal, gal uppåt skogen, snart ska björkarna brista
i grönt — bara regnet kommer, regnet som ska ge jorden dricka,
ge is och snö den avgörande duvningen, vårregnet som alla
längta efter. Det är något fel med skogen, den lever inte i år.
En självdöd hare i vinterdräkt talar för bybornas teorier om
förödande epidemier bland skogens djur. Lämlar och råttor äro
försvunna, och följaktligen ser man varken fjällugglor eller
hökugglor, som eljest vimla i dalen, och bara någon enstaka
fjällvråk, som inte tycks häcka. Inte heller berguven, som hittills
varje år hoat mellan branterna, har låtit höra av sig — det var
f. ö. något klåfmger framme och petade i det sista boet. Men
den blåskimrande korpen klunkar belåtet från sin utkikstall.
Annars går fjälldalens vår sin gilla gång: isarna svartna och
minskas till en böljande nålmatta, vakarna vidgas och flimra
av värmevågor. Uppför älven komma dagligen nya resenärer:
tystflygande svärtor och sjöorrar, gräsänder, små och
storskrakar, en ensam skarv på väg till norska fjordarna, små- och
storlommar, som skrika gällt och konstigt. Kring stränderna
fladdrar den lilla drillsnäppan, och klövjan (gluttsnäppan) börjar
båda oväder.
Men i det skälvande solgasset vid »länningen», där nytjärade
båtar bida den fullständiga islossningen, står en liten krokig
gubbe med svart pälsmössa och blå brillor för ögonen — en
gammal storjägare, timmerman och karlakarl, knäckt av år och
slagen med blindhet, en murken stubbe, som ingenting har att
hoppas av pånyttfödelsen runtomkring. Han skuggar med handen
för den höga, vita pannan, stirrar mot de glänsande
snökupolerna i väster och mumlar med darrande röst: »Hä skönt å
varmt om våren, men hä svårst å int få si sola skin på fjälla
mer». Samtidigt ser jag genom kikaren en kungsörn flyta långt,
långt över höjderna i nordväst och tänker, att dit måste jag
innan storstaden återfordrar rymlingen.
Och några dagar efteråt, när klövjans spådom förverkligats med
en sista bister snöblåsig vinterknäpp, baxa Josef och jag båten
i landvaken och anträda en rekognoscering till den kungliga
fågelns domän ytterligare några mil uppåt dalen. En lappfamilj,
som hämtat sina småttingar ur nomadskolan nere på kyrk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
