- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1933. Halland /
343

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Einar Malm: Fjälldalens vår

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

platsen, hade just färdats samma väg, och i deras spår är det
ingen större svårighet att mellan ishallar och genom snösörja
ta sig ut på det upprörda klarvattnet. Snön yr, fjällen äro
stundtals helt osynliga för att glimtvis skymta till som på ett japanskt
träsnitt — de svarta barmarksfläckarna överströdda med
snöpuder, topparna dolda i lågt drivande moln. Sedan vi forcerat
den porösa packisvallen nedanför deltat, kunna vi med
undantag för ett båtbyte och några avbrott för båtdragning över de
vårsvällda markorna ro hela vägen uppför älven.

Vi tura om vid årorna och pressa sakta men säkert fram
farkosten i motströmmen. Fjällens närhet anas mestadels blott av
det oavlåtliga bäckbruset utför branterna — själva se vi bara
det plana, videsnåriga myrlandet, som på ömse sidor utbreder
sig ovan brinkarna. Josefs markerade indianprofil, den oerhörda
tystnaden, vissheten att nu ha den svenska civilisationen i ryggen
och att endast några få lappläger representera människolivet
hela vägen framför oss ett gott stycke in i Norge — allt ger en
känsla av att på allvar färdas i det stora Äventyrets land.
Uppifrån myrmarkerna grymta otaliga ätande renar, små flockar
kika ibland fram mellan björkarna, i själva verket lika vilda
och fria som en gång präriernas bufflar, bara att de ha det
mycket bättre och tryggare. Den stora gåsflocken från deltat,
som sökt lä häruppe på en sandbank i den skyddande älvfåran,
lättar motvilligt. Viggar och svärtor glida in i strandskuggan,
en ensam alfågel — här onomatopoetiskt kallad anka — gitter
knappast simma undan. En kniphona kastar sig ut ur en
trädholk, som tillhör Josef — hon har fem blekblå ägg.

Så runda vi en udde, och på brinken ligger i gråljuset dalens
översta, numera övergivna nybygge, som blir vårt högkvarter.
En prackhona rusar väsande ut under lagårdsgolvet, där hon
hittills fått ruva i fred. Lappfamiljen som bodde här, förintades
för åtta år sedan i lungsot, men musklernas trötthet och en
stadig kvällsvard på fett torrkött och stekt fisk besegrar varje
tvekan att sjunka ned i britsarnas tvivelaktiga renfällar. Just
som vi hålla på att slockna i vildmarkens trygga sömn, skymta
ett par mörka gestalter förbi fönstret. Det är emellertid inga
romantiska rövare utan en lapp och en nybyggarson nerifrån
dalen, som stiga in och få sig en skopa kaffe. Lappen har slängt
en säck utanför dörren — jag öppnar den, och ut krypa på
darrande små ben två halvblinda rävungar — tagna ur lyan i Åike, två mil västerut i fjällen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:21:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1933/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free