Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eric Festin: Storsjöbygdens kulturminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eric Festin:
STORSJÖBYGDENS KULTURMINNEN
Vare sig man ser den ur geografisk eller historisk synpunkt är Storsjöbygden — som ligger ungefär mitt i Sverige — själva kärnan i landskapet Jämtland. Väster om denna centralbygd, rik på gårdar och gröda, glesna skogarna långsamt mot fjäll och ödemarker, norr, söder och öster därom tätna de till tacknämliga avverkningsdistrikt, genomskurna av ypperliga flottleder. Sterilt i väster och kargt i andra delar har Jämtland i denna Storsjöbygd med dess kambro-silur-formationer sitt bördigaste jordbruksbälte. Här är det självskrivna centrum. Indalsälven rinner genom Storsjön, landsvägarna glida samman mot Östersund, där också järnvägsnätet har en viktig knutpunkt, och från staden utstrålar även i tättställda radier det populäraste av den nya tidens kommunikationsmedel: bussarna. Så har Jämtland, mer än något annat svenskt landskap, fått sin ekonomiska, administrativa och kulturella verksamhet knuten vid en enda större stad, vars dominerande ställning icke på länge än kommer att hotas av nya stadsbildningar i andra trakter av landskapet.
I denna öppna, breda bygd med sjöflaket under sig och skogen bakom sig i långa, mjuka åsar bor ett folk mer rotfast i sin arvedel än svenskarna i gemen. Undersökningar ha fastslagit denna trohet mot fädernas torva. Många hundra släktgårdar ha gått i obruten arvsföljd genom seklerna, och en av dem, Görn-Jäns i Hackås, har sannolikt varit i samma släkts ägo sedan 1200-talet och i varje fall ärvts i rätt nedstigande led från far till son alltsedan 1394. En kunglig förordning från 1590, som föreskrev att hel eller halv gård, räknad efter ett utsäde av 6 resp. 3 tunnor korn, finge brukas av endast en man med skyldighet för honom att utlösa sina medarvingar, har säkert bidragit till detta släkternas sega fasthållande vid fädernegården, men i samma riktning verkade även de många släktskapsbanden bönderna emellan, som likt ett nät av rottrådar förenade dem i en känsla av ansvar för gårdarnas bibehållande i orubbad släktägo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
