Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Nilsson-Tannér: Västerkörare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I sitt minne bar han kungens bragder och sagorna om hans underverk, och när syndaånger eller längtan drev honom ut, gick hans färd till kungens grav i Nidaros dôm eller till den minnesrika valplatsen vid Stiklestad.
Jämtens vägar gingo mot väster.
Jämtlands historia belyser genom en serie mer eller mindre egenartade omständigheter bakgrunden till dessa förhållanden. Jämtland var under några århundraden en ständig valplats för krigiska uppgörelser mellan svenska och norsk-danska intressen, representerade av länsherrar, kungar och krigare. Ovissheten om herraväldet upphörde i och med uppgörelsen i Brömsebro 1645, då Jämtland och Härjedalen definitivt tillerkändes Sverige. Därmed upphörde visserligen icke stridigheterna, men fredsslutet hade likväl en hel del i följe. Dessförinnan hade länge den kyrkliga och världsliga makten varit tudelad på ett sätt, som knappast kunde befästa det inre samförståndet. Samtidigt som landskapet, åtminstone sedan 1100-talets slut, hörde under Norge, sköttes de kyrkliga angelägenheterna från Uppsala. Under trekvarts sekel före Brömsebrofreden hade norrmännen även den kyrkliga makten i Jämtland; många av prästerna voro danskar eller norrmän, men även de som härstammade från Jämtland, hade studerat i Köpenhamn och Trondheim, där man ingalunda försummade att preparera dem med lämpliga politiska lärdomar. De unga kyrkotjänarna blevo utmärkta agitatorer för de norsk-danska intressena, när de drogo ut i bygderna att verka bland ett folk, som under krigen inte just lärt känna svenskarna från deras fördelaktigaste sida och som naturligtvis var ett ganska viljelöst redskap i själaherdens hand.
För dylika präster var naturligtvis Brömsebrotraktaten en nagel i ögat, och de försummade ingalunda att göra vad göras kunde för att få en ändring till stånd. Det drevs stundom ohöljd propaganda mot svenskarna, och bönderna lyssnade gärna på det örat, ty de hade i minnet vissa trista tilldragelser från bl. a. Baltzarfejdens dagar, då de svenske foro hårdhänt fram i jämtländska och härjedalska bygder. När Karl X Gustav i april 1655 fick kännedom om ett planerat uppror, blevo sju tingslag stämplade som opålitliga. De präster, som inte kunde trivas under svenskt välde, drogo västanhålls i sällskap med många bönder och slogo sig ned på olika platser i Tröndelagen. Utvandringen fortsatte under 1700-talet under fredligare former i det att jämtländska bondeköpmän bosatte sig i Trondheim och Stavanger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
