Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Nilsson-Tannér: Västerkörare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olavs folk, riden på »fem stunder», där andra behövde »tree-daga leed», av Karl Knutsson efter kröningsfesten i Trondheim i nådens år 1449; vandrad av litterate och lärde män, förbi »stenen i grönan dal», som lekande lätt halkade in i vetenskapliga avhandlingar och lärda presidietal, som avbildades i monumentala bilderböcker och blev föremål för meterlånga skaldiska utgjutelser. Men glansen kring stenen i grönan dal förbleknade och lärda resenärer sökte sig andra leder.
Här och var i söder och norr drogo stigfinnars spår och breda lappskidors »ettjor» i villsamma bukter över gränslinjen. Från Frostvikens lappläger och nybyggarbyar i nordligaste Jämtland gingo stigar till Lebbikvattnet eller trolldomens och signeriernas svarta vatten, Tunnsjöen. Under någon tid drogo proviantforor från Frostviken också till Grong för att hämta sill och andra förnödenheter. Vägen gick över Tunnsjöen till Stallvika, som enligt en gammal norrmans uppgift »mest lignet en markedsplass når svenskferdene kom optil 40 hest sterk». Handelsmannen Anders Seem på Ler, som handlade med saltsill, ombesörjde transporten till Fjerdingen, där svenskarna mötte upp. Vid Portfjell och Murusjöen listade sig klövjestigarna över till broderlandet, från Valsjön och Arvasslia ledde vägar till de kulliga Lierne. Från Kolåsen och Äng i Kall körde skäggiga lurifaxar till formän i vintriga dagar med sina skrindor ut på den långa, rykande Torrön, Jämtlands vildaste fjällsjö, över ett radband av underbara skogssjöar på norsk sida,.förbi värdar och offerplatser, gamla skansar och primitiva, men ack så minnesrika mötesplatser och rastställen. Den vägen sökte sig fram till Snåsas öppna, bördiga bygd, där det fanns mat för folk och fä och sköna kvinnor att gifta sig med. Från Kall gick en annan gammal färdmans- och krigarväg genom Strådalen till Væren, för vidare befordran genom Helgådalen och, om man så ville, till Verdalen och Levanger. Man kunde också följa Anjan och fara över Melen ned i Innas dal.
Här, genom Inndalen, gick själva huvudådern för trafiken västanhålls. Den ringlade sig från Duved över myrarna och fjällen, utmed Bådsjön, Medstugusjön och Skalsvattnet, över Merraskaret och efter Inna förbi gården Suul och urgamla sagobyar, till Levanger och havet. Det var pilgrimernas och formännens, »västerkörarnas», väg med gammal, ädel doft av häst och hundskinnspäls, matspann och kluckande brännvinskannor och med ekon av svenska och norska kraftord, muntra färdemanshistorier och hovars klapper ljudande i sorlet från den skummande Inna . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
