Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Nilsson-Tannér: Västerkörare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men när jag en kväll satt hos en ättling från Suulgården, bosatt nere på Verdalsöra, och såg på de bilder ur släktens saga, som han förevigat i trä med sitt fina skärjärn, och hörde honom stilla och blygsamt berätta sagor till sina illustrationer — då visste jag ännu mer! Då först förstod jag varför sagan levat kvar så frisk och omedelbar bland Norges folk, då förstod jag också varför forvägen är långt mer i minnet hos norrmännen än här hemma: även forvägen tillhör nu sagan, den är ett blad i dalens historia, ett blad som man vänt.
Vad berättade icke Jon Suuls vackra sniderier, utförda med säker blick och stadig hand! Dessa raskt mejslade bilder hade format sig till en krönika om släktens saga från Torger Flekks tid till forskrindans, men de blevo också en berättelse om en hel bygds kulturella utveckling. Där gå tre systrar och strö blommor på vägen framför en vagn, förspänd eldiga hästar: »På grensen strödde sostrene blomster for Carl Johan» . . . Det var 1835 då Karl Johansvägen invigdes. Forskrindorna gingo västerut lastade med järn och läder, vadmal och smidesvaror; österut med salt och sill, fisk och »rossiner»; drogo genom snödrev och kyliga vinterdagar. Åren gingo, de också, »de tre sostrene» växte upp och en av dem blev husmor på Suul, gästgiverska, myndig och karsk, arbetsam och trägen. Hon satt uppe om nätterna och höll kaffepannan varm och elden brinnande och sov någon stund under midnatten med huvudet lutat mot armen. Och så blev hon gammal. Det blev ånyo ett kungabesök — Oscar II steg midsommardagen 1873 ur sin vagn i Suul efter resan från Sandvika, där han övernattat efter färden över de jämtländska insjöarna, och på trappan möttes han av »sostern», mor Maren själv, grå i håret nu, men rak i ryggen och med nyckelknippan myndigt skramlande vid sidan. »Velkomin, vör landsens herre!» sa Maren utan att blinka, ty hon var van att handskas med resande svenska kungar. Av Karl Johan fick hon som liten flicka en hel glittrande dukat för sina blommor — den finns kvar i släkten än i dag — och Oscar II ville inte vara sämre, han heller. Han tog ur fickan upp sitt fotografi och skänkte Maren, och hon tog nigande emot även denna kungabild och gömde den väl åt eftervärlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
