Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Nilsson-Tannér: Västerkörare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där stöta de tre vägarna samman. Den väg som bär vår bil är bred och välbyggd; den kallas gärna chaussé av dalens folk, Karl Johansvägen från 1835 med sin »Klev» — där den debuterande färdmannen hade att genomgå ekluten, såvida han inte föredrog att förpläga kamraterna på vederbörligt sätt — synes oss ha varit åtskilligt vådlig. Men när vi helt oförhappandes finna rätt på en stump av den väg, som byggdes 1798, baxna vi. Det är inte nog med att den är smal och krokig, den är också brant. Den står akrobatiskt på huvudet, och hade vi förut skrattat åt en gammal uppgift, att där kördes »stora» lass om två till fyra silltunnor, bli vi med ens allvarliga och fråga oss: Hur gick det till? Hur gick det till att under nära fyra decennier köra foror efter denna hårresande väg? Det gick, men det gick inte alltid bra. Hästar stupade och drogos ur vägen, karrioler och skrindor stjälpte, lass och körsven följde ibland med utför slänten och avbröto sin forfärd kanske för alltid. Till de backar, som voro särskilt fruktade av formännen, hörde Karl Johans klev, Adalslierne, Svingkleverne och Röstabacken i Frol, där det inte alls var ovanligt att hästar kördes ihjäl. Och i smällkalla vinterdagar hade inte hästarna i likhet med formännen hundskinnspälsen och »Lysholms livseliksir å stole på» — det hände att hästarna fröso ihjäl, framförallt på Skalstugufjället.
1798 års väg, den första egentliga forvägen hade byggts på enskilt initiativ — en köpman Falck, bördig från Jämtland, hade skänkt ett visst belopp för vägens byggande — och man fick alltså inte ha för stora krav på den. Karl Johans vägen däremot byggdes för statsmedel, men det visade sig snart, att inte ens den motsvarade kraven, ty trafiken fick ett oerhört uppsving i slutet av 1850-talet, då ångbåtarna började trafikera världshaven. Den blev ännu livligare när landssekreteraren Anders Jakob Thomée inrättade sin kommunikationsled; det av honom bildade Jämtlands kommunikationsaktiebolag sökte medelst en kombinerad vatten- och landsväg mellan Bottenhavet och Atlanten förbilliga transporterna. Kommunikationsleden som invigdes 1864 gick från Mörsil över sjöarna Liten, Kallsjön och Anjan till Melén och därifrån vidare landledes ned i Inndalen. Vattenvägarna trafikerades av ångarna Thor, Odin och Frej, och i Melén framtrollade Thomée med hjälp av grosshandlaren Johan Heinrick Meyer gästgiveri och krog, magasin och bodar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
