Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Boberg: I odlingens utmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De förstnämnda tre gräsarterna bruka växa tätt och bilda riktiga mattor av relativt högt betes- och slåttervärde. Gröearterna trivas framför allt på gamla fäbodvallar o. d., där de hastigt flamma upp efter övergödsling. Mer än andra gräs sprida de sig genom underjordiska utlöpare och bilda därför hårda »bottnar», hållbara mot kreaturstramp och ypperliga som betesställen.
På myrarna, ända uppe vid kalfjällsranden, bärgas mest starr-och fräkenarter. De sistnämnda äro jämte tåtein särskilt eftertraktade av renarna, som för att nå endast sparsamt förekommande stråknippen av dessa gräs med berått mod kunna riva ut och trampa ner stora mängder hö.
Höet lägges upp i stackar eller »hässjegolv» ute på slåttermarkerna. Till dessa är det ofta fram och åter en dagsled eller mer från brukarens hem. Att bygga en höstack på det rätta sättet, så att den står mot de hårda väder och vindar, som stundom rasa i dessa trakter, är något av en hel liten vetenskap. Man ser ej heller på många håll i Sveriges land så fint behandlat och upplagt hö som på fjällbornas marker. Det avslagna gräset kammas eller tjämmas med stora starka räfsor såväl medan det ännu ligger på marken som sedan det stackats eller hässjats. Och denna hyfsning utföres stundom så ytterligt noga att höytan blir som »friserad», med alla strån liggande nästan alldeles parallellt. Tack vare detta förfaringssätt slår regnet ej in i hässjan, och höet torkar vida lättare än eljes. När höet väl lagts upp, är det också bärgat, kan man nästan säga.
En rätt uppbyggd höstack får ej ha någon midja, den skall se ut »som ett ägg», den skall smalna både uppåt mot höjden och nedåt mot marken. Först reses en trästör, stackstången. Denna stöttas nedtill från flera håll av snedställda trästrävor, vanligen korta avkvistade björkstammar med »klyka», som anpassas mot stången. På dessa strävor lägges en stacksbotten av ris för att hålla höet uppe från marken och ge luften friare spelrum. Sedan bygges stacken upp på ett konstmässigt sätt. De första fången hö, som läggas i den och som äro särskilt betydelsefulla ur konstruktiv synpunkt, kallas stacksbörja. När stacken är färdigbyggd spetsar man på stackstången allra överst en grästorva, eller ock lägger man kring stången en liten ring av vidjor med inflätat hö. Grästorvan nyttjas mestadels när stacken står på ett för stormen särskilt utsatt ställe. Genom sin tyngd hindrar den höet att slitas upp av vindkasten. Stacken göres i regel ej större än att man kan riva ut och forsla hem den på en dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
