Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Boberg: I odlingens utmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mellan stackarnas storlek, inbärgningsledens längd och beskaffenhet samt fjällbondens resurser ifråga om antalet tillgängliga hästar för körningens utförande råder ett visst inflytelsesamman-hang. En bonde, som har två hästar till förfogande, kan under alla förhållanden lägga upp större stackar än den, som har blott en.
Höet hämtas på vinterns snöföre. Vanligen finns ingen väg alls till slåttermarkerna. Därför brukar man, när snötäcket är djupt, förse de hästar, som utföra foderkörningen, med trygor, en sorts runda snöskor, som ge större bäryta. Kring hästens hov lägges först en lagom stor ock tjock tygtrasa. Sedan påspännes trygan, som för det mesta är flätad av remmar, hamplinor och järntråd mellan rundböjda björkvidjor. Skall hästen en längre tid nyttjas på »väglösa» snömarker, brukar man »trygsko» honom. Genom att slå ut hakarna, »bakgrävarna», vid hästskons båda ändar, förlänger man dessa något, så att de mer än annars komma att sticka ut bakom hästhoven och på så vis ge »bindmån». Här fästes trygan, ofta med hjälp av ett par smidda järnöglor.
Att sedan föra ett hölass »ovägat» genom snärjig snårskog och utefter sneda, skarhårda snöslänter backe upp och backe ned är en konst, som sätter både körsvennens och hästens egenskaper på hårt prov. Den förre är vanligen också en mästare i att »binda» lasset. Om detta så välter eller snurrar runt flera varv i sidsluttningarna, så håller det ihop ändå. För bindningen nyttjas ofta töm av älghud.
Slåttern är fjällbondens brådaste tid. Den börjar vanligen strax efter mitten av juli, och det händer, att den ej helt avslutats förrän ett stycke in i september. I veckotal är slåtterfolket sysselsatt på utängarna såväl nere i storskogsområdet som vid randen mot kalfjällsregionen. Det är ganska vanligt att man övernattar vid arbetsställena. Övernattningen måste ej sällan ske vid öppen eld, under Guds fria himmel, men i allmänhet finnas vid slogarna slåtterstugor, slåtterkåtor eller »bustäder». Dessa bustäder, som varit i hög grad typiska för skogsslogarna, ha dock mer och mer börjat komma ur bruk. De uppföras vanligen av lagom grova kvistade och längskluvna trädstammar. I lutande ställning resas dessa mot en stödslå, som uppsatts mellan ett par granar. Härigenom bildas ett skydd, på samma gång både vägg och tak, åt den för regn och blåst mest utsatta sidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
