Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Boberg: I odlingens utmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan grankvistar flätats över de båda öppna glipen mellan resvirket och granarna är bustaden färdig. Vid dräglig väderlek ligger man gott på risbädden i en sådan. Ett par på marken utlagda stockar tjäna som sparkstöd för fötterna. Utanför tändes elden, som mest brinner natten igenom. Numera används även lätta tält av slåtterfolket.
Fjällbonden måste vissa år, när hö tillgången är ringa, dryga ut det egentliga fodret med ris, löv, bark eller mossa. I gångna tider var sådan täkt ur skogen helt vanlig. Den förekommer dock än i dag. Särskilt getterna fodras i stor utsträckning med löv och ris. Och man anser allmänt i fjällbygderna, att även storboskapen blir kraftigare och framför allt mer benstark, om den i viss mån får denna löv- och riskost vid sidan av höet. Bark eller s. k. skav skalas från avskurna ungefär käpptjocka grenar av asp eller rönn, blandas i ett kar med agnar, halm eller långhö, varefter vatten tillsättes. Denna sörpa betraktas som ett gott kraftfoder.
— Det blir ingen riktig fetgrädde, förrän kräken fått rönnskav! har varit och är ännu alltjämt ett talesätt i fjällbygden. På enkvistar och vatten kokas också stundom en »närande» lag åt kreaturen.
Löv och ris brukar man ta i augusti, då kvisten är mjukast. Riset bindes i kärvar. Ofta sitta i närheten av gårdarna hela knippen sådana i förväg uppdelade »reservportioner» på solöppna ställen under granar o. d. för att torka, innan de föras upp på höskullarna. Och ibland torkas risknippena i särskilda hässjor.
Förr i tiden utfördes ris- och barktäkten ofta »på skarn», d. v. s. medan marken ännu var helt snötäckt. Hade vintern ett foderfattigt år dröjt kvar längre än vanligt, ställdes fjällbonden ofta inför en förtvivlad situation. Där var kanske alldeles tomt i hans mjölskäppa, korna mjölkade ingenting — höet var längesedan stillat till sista strå — och av matvaror återstod i gården måhända endast några frusna potatisar. Nedåt andra bebodda trakter fanns ännu ingen väg. Stora ödemarker, där föresfallet redan börjat, där isen låg landlös och simmade ute i sjöarna och där älvarna brutit upp och gingo över bräddarna med fradgande kallt isvatten, skilde den ensliga fjällgården från bygden och de bättre ombonade samhällena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
