Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Boberg: I odlingens utmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Köparen kan tjäna en slant, men han kan också förlora en ganska rundlig summa — om vädret skulle bli otjänligt, så att köttet ej kan frysas, eller något annat inträffar, som rubbar hans cirklar. Det är väl till stor del i denna ovisshet, det lockande affärsäventyret ligger.
Fisken, övervägande laxöring, röding och harr, fångas mest med nät, under högsommaren också med utter och drag. Den egentliga fisketiden är hösten — då tar man fisken »på gången». Mångenstädes har detta gångsfiske blivit förödande, varför man i flera oskiftade vatten enats om att ej lägga nät under fiskens lektider.
Omtyckt i hög grad är vårfisket på de bräckliga isarna. När »nyvattnet» börjat komma, är man genast i farten ute på sjöar och tjärnar, där man gör upp hål här och var med barkjärn eller isbillar och sedan metar med mask och blink; den senare vanligen ett kupigt glänsande metallstycke, som fästats vid reven ett stycke ovanför kroken. De flesta isfiskare ligga, när de äro i verksamhet, utsträckta på en granrisbädd eller en matta vid methålet; genom detta följa de med blicken noga vad som försiggår kring kroken nere i vattendjupet.
I snaror av mjuk mässingstråd (»norsktråd» nyttjas ofta i Västjämtland) fångas gråfågel och ripor. De förstnämnda tagas redan på ofrusen jord utmed kreatursstigar, under granar o. d., de sistnämnda snaras först, då snön kommit, så att man med risknippen kan »bygga in» snarorna i små bäckdalar och på andra lämpliga växelställen. Rävfångstens tid är högvintern. Saxutläggning är numera endast undantagsvis medgiven. Ypperliga fångstställen har man i regel där lapparna slaktat renar och avskräden från djuren höljas av snötäcket. Fångstmännen bruka efter uppvärmning av saxarna smörja dem med grankåda eller vax för att på så vis avlägsna all skrämmande vittring.
Redan främlingen i våra bygder kunde förr i tiden ganska lätt se, om en vinterfora, som mötte honom på vägen, hörde hemma i den egentliga fjälltrakten eller ej. Ty fjällbon hade vanligen sin egen bjärta färg på långfärdsskrindan — ofta var den blåmålad — hans seltyg bibehöll ännu länge en rätt ålderdomlig prägel, och körkarlen, fjällbonden själv, var en figur, som skilde sig från mängden, där han, iförd en fotsid hundskinnspäls, tassade fram på snön i sina mjuka bellingskor. Kunde man till dessa iakttagelser foga också den, att i skacklarna gick en liten lurvig norrlandshäst eller en black nordfjording, pigg till det yttersta, även om humöret var det enda, som fanns kvar av hans forna jag, då hade man all anledning känna sig ganska viss om att man mött en fjällbonde av gamla stammen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
