Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Wedholm: Ur Ragundadalens saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl Wedholm:
UR RAGUNDADALENS SAGA
Det var en gång för många tusen år sedan. Intet mänskligt öga hade ännu skådat Sveriges land. Det sov en dödsdjup sömn under en mäktig inlandsis, lik den som i våra dagar välver sig över Grönland. Isen tryckte landet i en gastkramning så fruktansvärd, att till och med Sveriges fasta berggrund sviktade och tvangs att plastiskt sänka sig under dess tyngd. Stora delar av våra kuster, där människor nu bygga och bo i leende nejder, befunno sig fördenskull under havets yta.
Tio till femton mil öster om Skandinaviens stora vattendelare, »Kölen», löpte isdelaren, istäckets högsta rygg. Inlandsisens allt liv dräpande anfallskrig fördes främst på tvenne fronter, en i öster och en i väster. Ismassorna, som genom sin tyngd oavlåtligt skredo nedåt mot haven, verkade på berggrunden som en jättehyvel och berövade Nordens bägge länder praktiskt taget hela deras skatt av värdefulla yngre geologiska bildningar, ja sargade dem in i urberget.
Förvisso tycktes Sverige för alltid dött. Men i sagornas strider mellan onda och goda makter avgå alltid de goda med segern. I den sagocykel, som handlar om det svenska landets underbara öden, där är solen själv sagans goda fé.
Länge var solstrålarnas kraft otillräcklig. Men den växte under år, århundraden, årtusenden. Isklädnaden började sakta krympa. En tid grydde, då den icke längre förmådde skyla landet. Vid isens rand trädde trofast svenskt urberg i dagen. Sommar efter sommar befriades nya landstrimmor och fogades till varandra likt årsringarna i ett träd. Och när isens tryck lättade, förmådde kustlandet långsamt stiga ur havet.
Även inlandsisens centralare delar tärdes av allt blidare somrars sol. Av smältvatten bildades sjöar i området mellan Kölen och isdelaren, det s. k. issjölandet. En obetvinglig mur av is stängde dem från Österhavet och tvang dem att avrinna till Atlanten över pasströsklarna i Kölens fjällmassor.(Se även sid. 158 och 159.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
