Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Wedholm: Ur Ragundadalens saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från Boängsbäcken byggde han av urholkade trädstammar en över 350 meter lång ränna över åsens krön ned mot dess sydsluttning ända till den gamla graven. Genom trärännan fick bäckens vatten flöda ned i denna. Av sin egen kraft kom det att fördjupa och förlänga den halvt igenrasade graven. Huss anlade fördämningar och magasinerade bäckvattnet. När en dylik damm öppnades, mångdubblades strömmens eroderande förmåga. Genom detta rationella tillvägagångssätt erhöll man en hög arbetsprestation med ett minimum av mänsklig arbetskraft. Med tillfredsställelse kunde Huss konstatera, huru hans kanal trängde allt djupare in i Remmen. Mängder av grus och lera spolades ned över Lokängarna. Men då dessas ägare sågo den förstörelse, som härvid gick ut över deras betesmark, förbittrades de svårt. Under mörka nätter förövades attentat mot den långa vattenrännan. Hos Konungens Befallningshavande begärde man förbud mot alla vidare arbeten. Huss tog icke minsta notis om dessa ansträngningar. Men sina egna fördubblade han. Vakter utsattes till anläggningarnas skydd. Våren 1795 var Remmen genomgrävd. Ragundasjöns vattenstånd var detta år mycket lågt. Graven nåddes aldrig av dess vatten.
Nästa vår fördjupades kanalen ytterligare. Den 30 maj började sjöns vatten intränga i densamma. Kanalen vidgades. Vårfloden steg.
Den 6 juni år 1796 blev en strålande solskensdag. Redan på förmiddagen var gravens vattenmängd tillräcklig att driva ett sågverk av dåtida dimensioner. Men ännu på aftonen låg Ragundasjön lugn och oberörd.[1]
En båt lade ut från Sandviken. Raskt roddes den i nordlig riktning av två man. Den äldre av dem, Anders Persson i Gisselgård, kände sig stolt och orolig över vad som förestod. Bägge hade de hållit vakt vid Lokängarnas dammlucka men nyss avlösts av andra vakter. En stunds färd och de mötte en båt, bemannad med två nämndemän från Fors stadda på hemfärd från vårtinget i Ragunda. »Får man färdas nya vägen snart?» frågade den ene skämtande. »Mitt lov har du. Men far försiktigt. Eljest reser du för sista gången.» Ungefär så lydde Anders Perssons svar. Knappt var nämndemännens båt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
