Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Wedholm: Ur Ragundadalens saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ur sikte förrän den nyss spegelblanka sjön blev så strid, att man med möda kunde ro framåt. När Anders Persson nått land, hade vattenståndet sjunkit över en halv meter. Men den andra farkosten sköt allt snabbare utför sjön. Till sist blev farten så rasande, att nämndemännen, begrundande det svar de nyss fått, insågo att här gällde det livet. De vände för att uppnå närmaste strand. Med möda kommo de några stenkast närmre land. Där blev båten sittande på grund, långt avlägsen från den forna stranden. Runt omkring sågo de blott lös lervälling. Hela natten fick man arbeta, innan fast mark nåddes.
Ett i sanning dramatiskt skådespel upprullades vid Sandviken. Genom tappningskanalens intag vräkte sig allt större vattenmängder. Buskar, träd, hela markpartier rycktes loss och bortfördes. Kanalvakterna flydde för livet. Strömmen växte med varje ögonblick, vattenmassorna virvlade och vrålade, marken skalv. Det var hela Ragundasjön som i vårflodsyra sprängde varje hinder. I en oerhörd flodvåg vältrade den sig utför ådalen ända till havet. Över åtskilliga kvadratmil förnams katastrofens dån. I Valla by i Håsjö, belägen 13 kilometer från Lokängarna, hörde folket mot natten stark åska i öster. Men vädret var stilla, himlen molnfri. Då insågo Vallaborna åskans orsak.
I den unge Nils Jonssons hem i Österede, ett stycke nedom Storforsen, hade dagen förut en segerviss man gjort visit. »I morgon kommer Ragundasjön», hade han sagt. Det var Vild-Hussen. När Nils Jonsson nu hörde ett fruktansvärt dån från Lokängsdalen, insåg han dess innebörd. Han sprang till Storforsen. Här var allt oförändrat. Gedungsen rasade som vanligt, majestätiskt tecknade sig dess höga skumkaskad mot junihimlen. Men! Snart stannar en ovan fallet belägen kvarn. Den får ej vatten längre. Forsens dån avtager. Forsen tystnar och dör. På dess svarta klippor sprattlar fisken. Den kan fångas med händerna.
Omkring klockan 9 på kvällen den 6 juni hade vattnet brutit sig bana genom Lokängsdalens gruslager. Av den skog, som växte mellan Lokängarna och älvens nyss övergivna fåra, kullvräktes och bortfördes stora massor. I flodens nya väg befann sig en holme av cirka tjugu tunnlands areal, klädd av grov skog. I ett nu trasades holmen sönder. Dess mark med träd och fiskbodar fördes av strömmen till den längre ned belägna Svarthålsforsen. Här fastnade allt och byggde i förening med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
