Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Åkerlund: Ur Sylarnas skapelsehistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skola vi beklaga Sylarnas »degeneration» ? — Ingalunda! Fjällvärlden har ju berikats med en klenod, som inte endast fängslar turisten med sin skönhet utan även lockar geologen med sitt rikhaltiga förråd av vittnesbörd från forna tider. Med förlov sagt har inte heller de övriga familjemedlemmarna riktigt rent mjöl i påsen. Vi kunna nämligen lite varstans spåra ansatser till upproriska idéer i form av en tillskärpning i konturen på grund av begynnande nischbildning. Så äro t. ex. Snasahögarna delvis sönderstyckade klumpar fastän inte i samma framskridna stadium som Sylarna. Om vi i STF:s atlas över Sverige göra en jämförelse mellan Kebnekaise- och Sylkartan, få vi en mycket instruktiv bild av händelseförloppet. Inom Kebnekaisefjällen pågår som bäst en sönderdelning genom glaciärer, som för Sylarna är ett passerat stadium. Avlägsna isen från Kebnekaise, och vi få ett nytt Sylmassiv, vars karaktär är likartad med det nuvarandes, även om detaljerna inte precis skulle stämma överens!
Vi kunna alltså ta för givet, att Sylarna en gång företett samma anblick som många nu nedisade lappländska fjäll. Dalarna ha varit fyllda av långsamt flytande istungor, som transporterat bort stora delar av berget och skapat de gapande ärren i den gamla Sylklumpen. Hur har då isen försvunnit? — Givetvis genom en klimatförbättring. Men lika litet som den klimatförändring, vilken en gång var orsak till inlandsisen, kom överraskande, lika litet har den postglaciala värmen gjort sig någon brådska. Geologiskt sett kan väl den tid, som förflutit, sedan isens välde började brytas, inte värderas till mer än några få ögonblick, men efter vårt sätt att döma drogo sig istungorna helt sakta tillbaka. Detta har skett i etapper, och istungorna ha stannat då och då i ett visst läge. Som vi strax skola se, äro dessa återkommande stillestånd just det fina i kråksången.
Det smältvatten, som inte fick tillfälle att förena sig med älven under isen, bildade ytliga flöden, vilka till följd av isens lutning mot kanterna, där sådan lutning fanns, samlade sig till en ström mellan isen och marksluttningen. Det lösa materialet rycktes med, och resultatet blev en mer eller mindre renspolad ränna, som betecknar isytans kontakt med marken. Dessa »skval-rännor» äro givetvis av stor betydelse för vår förståelse av avsmältningsförloppet. Om samtidigt en sjö stått uppdämd vid istungans spets, kan det hända, att man får se rännorna övergå i denna sjös strandlinje, medan grusmassorna ligga avlastade som ett litet delta just i själva övergången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
