Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Th. Lange: Några jämtlandsorkidéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla känna den, och det är ej utan, att den, som har den på sina ägor, liksom visar en viss stolthet över detta förhållande.
Ehuru brunkullan i färgprakt ej kan tävla med vare sig nornan eller gökskon, äger den dock en betagande charme. De till ett huvud tätt samlade, stjärnlikt utbredda blommorna skifta vid lämplig solbelysning från rosarött till purpursvart, och från desamma utströmmar en synnerligen angenäm doft, som påminner om vanilj och nejlikor. Det är därför ej att undra på att frestelsen att plocka dem är stor och att man i allmogens fönster får se små buketter av växten. Det förefaller dock som om man på sista tiden blivit förståndigare och lärt sig inse, att det är förnämligare att ha brunkullan i sin naturliga omgivning än i en blomstervas. Brunkullan förekommer på torra ängar och betesmarker spridd över en stor del av Jämtland, men allmännast i socknarna kring södra delen av Storsjön. Den växer sällan i större mängder utan i regel i ett fåtal exemplar på varje lokal. Liksom gökskon är den bunden till kalken. Att både den och gökskon förekomma å lokaler med urbergsgrund bevisar endast, att jordlagret på dessa tillförts kalkhaltigt material på annat sätt än från de underliggande berglagren.
Genom en allt mera ökad uppodling av de naturliga ängarna minskas tyvärr brunkullans förekomstmöjligheter för varje år. Växten är nämligen utpräglat kulturfientlig, och det behövs endast, att en äng, där den förekommer, gödslas, för att den inom kort skall totalt försvinna. Betning gör däremot ingen skada. Nötkreatur undvika nämligen brunkullan, liksom de för övrigt låta alla orkidéer vara i fred. Skulle emellertid av misstag en och annan brunkulla slinka ned i komagen, påstås det, att mjölken blir blåaktig och smör och ost få vaniljsmak.
I Sverige har brunkullan sin huvudförekomst i Jämtland, men finnes dessutom sällsynt i några angränsande landskap. För övrigt förekommer den i Norge, Alperna, Karpaterna, Siebenburgen, Balkan, Apenninerna, Pyrenéerna etc.
NORNAN (CALYPSO BULBOSA).
»O. Rudbeck d. ä. nämnde allra först i katalogen öfver Upsala trädgård 1685 denna sällsamma växt under namn af Orchis lapponum och den yngre Rudbeck gjorde det äfven i sin Lapponia illustrata, sedan han under sin resa i Lappland funnit den, ehuru stället blifvit obekant.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
