Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl-Julius Anrick: Till Jämtland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Även längre upp utefter banan slår man sig på att öppna hemmen för luftgästernaturisterna och vill man ge ett exempel på vart ihärdighet, intresse och duglighet kan leda, skall man hålla i minnet att Hedmans nutida jättepensionat i Hålland började med att ett bondepar Jonas och Anna Hedman år 1883 öppnade sitt eget hem för gästerna. Med stöd av gästförläggning i granngårdarna i trakten har den lilla anläggningen oavbrutet vuxit till och vuxit till i den grad, att den vid 50-årsjubileet sommaren 1933 under dottern Karin och hennes man Eddie Grewing framstår som en av rikets största och mest betydande turistanläggningar. Till Undersåkerdalen strömma alltjämt gästerna och pensionaten ligga här tätt. På dem alla lever man, om också komforten ändrats, samma på en gång lugna och glättiga liv, upplever samma trevna borgerlighet som under det jämtländska turistväsendets första årtionden.
Till fjälls i våra dagars mening drog ännu inte många, ja på 60-talet hade man nästan kunnat tala om att fjällvandring var ett okänt begrepp.
Den tidens turistresor ställdes så gott som undantagslöst till Åreskutan och Tännforsen. Redan då landsvägsforo jämtarna till Åre, varifrån bestigningen av Åreskutan nästan alltid utgick. Bergbestigandet var endast en episod i färden — fjällen må sen ha varit aldrig så mäktiga, vyerna aldrig så granna. Vattenfallens brus överröstade den tidens fjällvindar. Man gjorde sig gärna mödan att fara den långa vägen till Tännforsen. Det gick efter hästskjuts inemot 2 mil från Duved till Bådsjöedet och man fick sedan söka sig roddare för färden över Tännsjön till fallet. Turistföreningen hade ännu inte anlagt den väg, som nu för ända fram till fallet.
Landsvägsfärd eller landsvägsvandring, gärna med en utsikt eller ett vattenfall som mål, var den tidens turisteri. Man gick också med vandringsstaven i hand — snart blev den glödritad — upp till närmaste fäbodar och beundrade därifrån fjällen. I övrigt nöjde man sig med att bo på kurorten. Luften var stärkande för kropp och själ. Det verkliga sportintresset var ännu ringa och man kom helt enkelt inte på, att det kunde vara förenligt med eget välbehag att ge sig ut på strapatserande vandringar. Och något sådant som vinterturistfärder existerade över huvud taget ännu inte.
Vanliga resenärer dröjde vid Åre, Duved eller Storlien, som, förutom de förut nämnda orterna, redan från järnvägens första år voro de platser där turisterna mest slog sig ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
