Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl-Julius Anrick: Till Jämtland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanske ett par hundra kvadratmil utbreder sig så som en karta under Åreskutan och innefattas i en ram av snöskimrande fjällkedjor och blånande berg.» Det var ett ståtligt panorama och är så än i dag.
Därför blev Åre redan från början ett centrum för fjällfararna och det goda läget invid Åreskutan kom stora planer att knytas till Åre och dess utveckling. En av de första som insåg dess möjligheter som turistort och också nedlade sina krafter på att tillvarataga dessa var den förste stinsen i Åre, Wilh. Wettergren. Redan 1886 är Åre en av mest besökta platserna i Jämtland och uppehållsort för ett stort antal kurgäster, men, heter det, orten, som i prisbillighet och i mångas tycke även belägenhet är att föredraga framför Mörsil, torde icke fullt så väl fylla alla deras pretentioner, som även under en vistelse i fjällen vilja så mycket som möjligt föra ett komfortablare och civiliserat levnadssätt. Åre saknar också promenader jämförliga med Mörsils i avseende på bekvämlighet.
Det skulle snart bli annorlunda. Man gjorde jämförelser med Norge, Schweiz och Alperna och vad borde inte Åre kunna bli för vårt land. Det gällde att inom landets gränser erövra yttervärlden åter. Första tidens borgerlighet, då Wettergren och hans maka anordna en enkel servering i järnvägsväntsalen och besörja logi, avlöses snart av hotellbyggnader och sommarrestauranger — en sådan anlägges också redan tidigt ovan dalen, uppe på Totten. Järnvägen går ju fram nere i dalen — semesterfararen vill upp på höjderna och utlandets höjdanläggningar och bergbanor lämna Åreentusiasterna ingen ro. Att vi just i Åre borde ha en bergbana som förde tusenden och åter tusenden av lufthungriga kurgäster upp i högre rymder, det hade A. G. Högbom redan 1891 framburit i turistföreningens årsskrift. En sådan bana på Åreskutan skulle bli en magnet, som kunde attrahera resande till och med från de stora stråkvägarna för turisttrafiken i Norge. Banan skulle gå 5—600 meter i höjden över Åre och övervinna den mest ansträngande tredjedelen av vägen upp till toppen. Jämförelser gjorde Högbom med de befintliga bergbanorna på Monte San Salvatore och Monte Generoso vid Lugano. Banan kom till, men först år 1909 och genom ingenjör C. O. Rahms initiativ och energi. Trots alla ansträngningar kom den inte att gå längre än 158 meter i höjden från Åre räknat. Största jublet väckte den otvivelaktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
