Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Nyström: Med turistföreningens premiegymnasister till Sylarna sommaren 1933
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Björnjakt hade han emellertid varit med om, och så berättade han mitt i kretsen av den ivrigt lyssnande pojkskaran, huru han en gång för länge sedan skulle vara med och skjuta en ringad björn. Men han hade bara ett gammalt gevär, »jag tror det var från 1200-talet», med så vid kaliber, att han måste tälja en kula av bly, som skulle passa. Nå, skottet gick, men björnen sprang, för kulan hittades på marken framför bössmynningen. Från den stunden var emellertid björnen alldeles svart och på grund av sin sällsynta färg mycket eftertraktad av pälshandlarne, men det berodde på, sa’ Kroik, att bössan varit laddad med bergkrut blandat med vitriol. Pojkarna fingo sig ett gott skratt åt den med verkligt god torrhumor ypperligt berättade historien. Så blev det sång, och stämningen steg alltmer, ända tills det var tid att bryta upp och marschera ned till gamla stugan.
Höjdpunkten blev emellertid bestigningen av Storsylen, 1 762 m över havet. Nu hade vädret blivit strålande (tänk sådan tur att få se fjällen både i regn och i sol!). Det är gassande varmt, och pojkarne gå med nakna överkroppar och bli rödstekta och myggbitna. Med en hisnande känsla klättra vi i stenblocken uppför fjällkammen endast några meter från det lodräta stupet, men bestigningen är icke svår, och belöningen, då toppen nås, är utomordentlig. Det är strålande solsken med ett och annat litet vitt ulligt moln, vars skugga blott förhöjer effekten av den storslagna 10—20-milautsikten ned över de norska fjälldalarna ända bort mot Dovre och på svenska sidan över Helags-,
Härjångs-och Bunnerfjällen.
Överallt snöfläckiga fjäll och mellan dem mjuka grågröna dalar och sluttningar. Essandsjöen på norska sidan ligger spegelblänk med en färg av ljusblått siden. Man ser nätt och jämnt den lilla fäbodvallen i björkskogen vid sjökanten. Och mellan drivorna här uppe på toppen fröjdas ögat av otaliga fjällranunkler med sina vackra klargröna fingrade blad och sina eleganta vita och rosafärgade blommor. Det är så lugnt uppe vid roset på själva toppen, att en tändsticka kan brinna en lång stund utan att slockna, enligt utsago en mycket ovanlig företeelse.
Efter sånger, tal och hurrarop bär det så i väg nedåt. Och nu bjuder den stupbranta stordrivan mellan Stor- och Lillsylen på härliga möjligheter att rutscha och spara ett par hundra meter mödosam nedstigning i uren vid sidan. Visserligen bleknade en och annan av de medföljande damerna inför äventyret, men ingen av de 56 deltagarna i sällskapet valde att klättra bland stenblocken. En ung norsk pojke, som följt med upp, åker i stående ställning ned för stupet ungefär som om han hade skidor under fötterna. Vi andra måste välja en bredare och säkrare kroppsdel som »åkdon». Huj, vad det går! Den blöta snön sprutar upp i ansiktet, och innan man vet ordet av, är man nere i dalen. Det är halkigt värre uppe vid drivans krön, och många komma iväg oförhappandes. Här kommer en på magen och en annan på ryggen, och andra tumla runt under färden. Och en ryggsäck kommer sättande som en hund med komiska krumsprång, då den rullar ned för den vita backen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
