Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Jonson: Leva i skärgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja, så ser skärgården ut i dag. Den har en gång varit mycket
större. Om man stiger upp i flygmaskin över Stockholm,
förefaller staden att ligga som centrum i en jättelik arkipelag. I
öster och väster, i norr och söder blänka vatten. De flesta av
dessa äro nu grunda isolerade insjöar eller smala, trögt
framflytande åar. Men en gång i tiden ha de alla varit farbara.
Östra delen av Svealand var en enda stor skärgård. De som
här grundade ett rike voro icke odalmän, som bodde kring
väldiga, böljande sädesfält. Utan mera skärkarlar, som rest sina
hem vid blånande fjärdar och fiskrika sund.
II.
Den nuvarande Stockholms skärgård tycks ha tagits i
besittning av människan allt efter som dess klippor började höja sig
ur havet. Redan under stenåldern hade den invånare. På Ingarö
finns från denna period en boplats av mycket imponerande
utsträckning.
Under medeltiden var arkipelagen helt erövrad av kulturen.
Riddarna hade här sina gods och byggde borgar. Klostren
erhöllo domäner på öarna. Runmarö och ostkustens nuvarande
kappseglingscentrum, Sandhamn, skänktes av Magnus Ladulås
till Klara kloster och togs i besittning av franciskanermunkarna,
som voro prokuratorer för nunnorna i sagda stiftelse. Och här
och var i en skyddad vik hade en bonde timrat sin lilla gråa
stuga.
Det blev dock endast den inre skärgården som bebyggdes.
I den yttre restes ingen hemmets härd. Och så förblev det och
förblir än. Där har ingen blivit bofast. Men dock är det den
yttre skärgården, som helt präglat den inres liv.
Det skedde genom strömmingsfisket. De i själva
havsbandet liggande kala skären vunno nämligen tidigt stor berömmelse
såsom fiskehamnar. Och under sommaren sökte sig väldiga
flottor dit för att tillvarataga Östersjöns rikedomer. De viktigaste
fiskeplatserna voro Håkanskär, Vattungarna, Tyvö skär, Karskär,
Långskär, Skarv, Svenska Högarna, Gillöga, Horsten, Grönskär,
Brand, Bytta, Huvudskär och Gunnarstenarna.
Fisket hade anor sedan urminnes tider men blev under
medeltiden fast organiserat. År 1450 kom nämligen Erengilse
Nilsson, riddare till Hammersta, ut till Huvudskär på uppdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
