Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Jonson: Leva i skärgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Jonson
egna naturtillgångar. Han hade intet penningbehov. Det enda
som behövde köpas var kaffe, socker, salt, tobak och litet järn.
Garn och tågvirke måste man förstås också ha. Men det var inte
många slantar, som kontant vandrade ur skinnpungen under året.
De få likvida medel, som behövdes, skaffade man sig vid
affärsresor till Stockholm. Färden dit drog inte några omkostnader.
Man rodde helt enkelt den tre eller fyra mil långa vägen till
torget. Strax efter midnatt lastades ekan med fisk, mjölk, smör
och annat, som man hade till salu. Med långa sugande årtag
drev man fram båten natten igenom. Kommersen på torget
gick vanligtvis undan. Redan vid middagstiden vände man en
eller ett par tior rikare stäven ut mot fjärdarna. Förvärvet av
klingande valuta var tillräckligt. Mera behövdes inte för alt
fylla hålen i hushållskassan.
IV.
Den geniale Fredrik Henrik af Chapman, upphovsmannen till
Gustav III:s segerrika skärgårdsflotta, ritade en gång den
berömda roslagsskutan. Hans avsikt med detta sitt verk var att
söka få kustbefolkningen att bygga sådana praktiska och
val-seglande fartyg, att de i krigstid kunde användas för flottans
räkning, åtminstone för transporter. Hans skapelse var ett
snillefoster. Ingen seglande allmoge i världen har ägt en så utmärkt
fartygstyp.
Under förra hälften av 1800-talet byggde man väl en del
sådana »storbåtar» för eget behov. Men i slutet av
ifrågavarande sekel fingo de en annan och större betydelse. Då det nya
Östermalm i rasande tempo restes på Ladugårdslandet, ropade
tusentals murbrukstråg efter sand. Den varan fanns gott om
i skärgården, och mer idealiska transportfartyg än roslagsskutan
fick man leta efter. Skärgårdsborna började segla sand.
Allt eftersom de stora strandvägsvåningarna blevo färdiga
började deras många kakelugnar hungra efter ved. Skog fanns
det gott om på holmarna. Storbåtarna fick ytterligare göra.
Sandskeppning och vedhandel gav mer pengar än vad
ros-piggarna någonsin kunnat drömma om. Det är att märka att de
aldrig behövde göra någon egentlig kapitalinsats. Fartygen
byggdes med egna händer och av egen skog. Det var endast arbetet
det var frågan om. Och sina armar hade man ju alldeles gratis.
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
