Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Jonson: Leva i skärgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Jonson
Numera måste varje människa i skärgården, som över huvud
taget vill räknas, ha motorbåt. Seglingen är så utdöd, den kan
bli. Det torde vara omöjligt att någonstädes få se en
urinnevånare förflytta sig med vindens tillhjälp. »Det är bortlagt»
heter det. De slitna vader, som här och där hänga kvar i
sjöbodarna, få tjäna att täcka hövålmarna, när man inte hinner
få in skörden undan regnet.
Det är också mycket ovanligt att se någon ro. Åtminstone
längre sträckor. En båt driven av åror väcker nästan
uppmärksamhet. Stundom tror man rent av att någon olycka är
å färde. Härom året blev en öbo, som tagit sig orådet före att
ro över en större fjärd, anropad av en skärgårdsångare, som
frågade om han behövde hjälp. Sådana risker kan man alltså
utsätta sig för genom att söka taga sig fram med egna armars
kraft. Och ändå är det inte mer än ett par, tre decennier sedan
man ansåg det vara den naturligaste sak i världen att ro en
fyra, fem mil om dagen.
Skärgården har alltså även den blivit en slav under den
modärna maskinen. Det har gjort livet ute bland kobbarna
oerhört mycket lättare och bekvämare. Sysslorna kunna också
skötas rationellare, när man icke längre i samma utsträckning
som förr är beroende av vädrets nycker. Likväl har det
knappast varit fördelaktigt för välståndet. Efterkrigsåren har
mångenstädes betytt en ekonomisk kris av ganska allvarligt slag. Den
har varit särskilt framträdande på de öar, som ligga vid sidan
av de stora stråkvägarna.
Ofta har utvecklingen på den lilla ön gestaltat sig ungefär
på följande sätt. Allt sedan den stolta dag, då den skinande
nya motorbåten förtöjdes vid bryggan, tycktes det på något
egendomligt sätt ha blivit knappare och bekymmersammare.
Sommargästernas hyra ville inte en gång räcka till
avbetalningarna på motorn, och nästan varenda dag måste man ut med några
kronor till bensin eller olja. Men vad ön kunde ge, inte var
det pengar. Sådana fattades jämt. När det slutligen en dag
kom ett hotfullt brev från separatorfirman — ty en separator
hade man också i en olycklig stund skaffat sig — måste en
av korna träda emellan. Men de slantar, man fick för henne,
räckte inte långt.
Utan att man egentligen visste om det, hade man ändrat
vanor, vilka hade som närmaste följd en lång och tråkig räk-
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
