Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Jonson: Leva i skärgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som medför en alltjämt stegrad byggnadsverksamhet.
Allt flera stadsbor skaffa sig numera egna sommarställen, sedan
de försett sig på någon udde eller holme, där de ovillkorligen
vill ha en stuga. En duktig snickare eller yrkesutbildad målare
behöver därför aldrig gå sysslolös.
Även större eller mindre mekaniska snillen har ett rikt
verksamhetsfält. Havererade skötbåtar och sjuka aktersnurror ropa
ständigt på reparation. Överallt i vikarna växer det upp små
motorbåtsvarv, som, om de också inte skänker sina ägare några
förmögenheter, dock föder sin man.
Ett ganska egendomligt faktum är att skärgårdsborna i rätt
stor skala slagit sig på sådan lyxproduktion som odling av
jordgubbar. Detta har på många håll blivit en verklig guldgruva.
Det har nämligen visat sig att om man sätter plantor på
fullkomligt obruten mark i dälderna, så får man en avkastning,
som både kvantitativt och kvalitativt är helt enkelt
rekordmässig. De läckra, röda bär stockholmaren köper om
somrarna äro nog nästan alltid plockade av skärgårdsnävar. En
sådan näringsgren skulle väl aldrig de gamla skärkarlarna kunnat
drömma om.
Den generation, som nu växer upp ute på öarna, är av helt
annat skrot och korn än sina fäder. Den gamla
roslagsskepparen är utdöd. Ingen kan längre bygga en eka, ja inte ens
segla. Man hittar inte mera i ölabyrinternas slingrande leder.
Annat än förstås just i hem vattnen. Det är inte många som
kunna föra en båt till stan. Den vägen kände far och farfar
i varje tum. Tusentals krysslag hade gjort dem förtrogna med
varje vik och udde. Men våra dagars skärgårdspojke har bara
sett den från ångbåtsdäcket.
Öarnas folk har alltså mist sin karaktär. De är numera som
folket är mest. Utvecklingen har verkat nivellerande. Men
ingen kan begära att skärgårdsbon skall segla för att tidningarna
skola få tillfälle att skriva romantiska kåserier om fjärdarnas
vita vingar, Och Österman måste följa med sin tid även om
folklustspelens gamla h’Österman därigenom skulle förlora sin
trovärdighet.
Symbolisk är den gamla stolta roslagsskutans nuvarande
förnedring. Den har för länge sedan blivit avmastad och drar nu
med dunkande motor sina frakter. Det är kanhända inte vackert
att se och skepparen är icke längre någon exklusiv sjömanstyp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
