Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anna Lenah Elgström: Skånska kryddgårdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skånska kryddgårdar
Men för det hade de icke alldeles övergett oss, dessa
människans äldsta vänner. Från apoteksskåpens dunkel och förklädda
i lärt latin hade de alltjämt fortsatt att helbrägdagöra oss. Så
har ju mynta, fastän den inte längre anses kunna bota oss
mot rasande hundars bett, dock under namnet menthol hjälpt
oss från snuva och katarrer. Likaså har rosmarin
(Rosmari-nus officinalis) — »Havets dagg» som de gamla kallade den
— fast den ej längre tilltros kraft att klara minne och hjärna,
dock fortsatt att göra våra huvuden nytta — som hårmedel!
O. s. v. o. s. v.
Men det har i alla fall varit en sorglig dekadans för dessa
växter med deras stora förflutna, som trolldomsbindande,
blod-stämmande, kärleksingivande, tjuvgodsfinnande makter — halvt
blommor, halvt vänliga troll! Att vara isop, denna heliga ört
— och på sin höjd finna användning som kantväxt i
villaträdgårdar! Att som den »heliga tisteln» (Cnicus benedictus)
äga fyrtio »dygder» eller hälsobringande krafter och ändå nästan
anses som ett ogräs! Att ha vandrat genom så långa tider, så
många länder, så olikartade civilisationer — att som järnörten
(Verbena officinalis) ha varit den blomma varvid romarna svuro
sina eder och som sedan bringade germanerna vapenlycka —
och så hamna i glömska och förnedring för sin oansenlighets
skull — det är inget rättvist öde!
Ty visserligen äro krydd- och läkedomsväxterna oansenliga
nog, en liten krans av gråa eller gröna små örter. Men den
kransen binder ändå liksom samman vårt släktes medvetande.
Innan vi ännu hade kunskap om järnet, ja kanske innan vi
ännu funnit att vi kunde tämja elden, hade vi känning av
deras tysta, hemlighetsfulla välvilja — vilken dock, om vi voro
otacksamma, alldeles som andra naturkrafter kunde förbytas i
förgörande fiendskap.
Genom denna långa förbindelse med vårt släkte ha de
liksom blivit våra mänskligaste blommor, oupplösligt förknippade
med oss.
Oupplösligt, ty även här i Sverige ha de ju under de sista
decennierna så smått begynt komma till heders igen. Ännu
är det dock icke alla som förstå sig på dem. För att citera
en av Skånes och därför Sveriges örtkunnigaste kvinnor, fru
Else Dahl på Alnarp: »Mest tycka nutidens människor om
färgklickar; blommornas själ hitta de sällan.»
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
