Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Hagberg: Mälaridyllen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Hagberg:
MÄLARIDYLLEN
är vill naturen se det dristiga och höga», skrev Tegnér i
Svea; han ändrade det sedan till »det enkla, allvarsamma».
Han bodde på den skånska slätten, men han hade Värmlands
tolvmilaskog i tankarna. Från sädesfälten vid Fyrisån, bekände
Geijer, trådde hans själ till skogen, vågen och bergen. När
århundradet led mot sitt slut och svensk dikt fick en ny
storhetsperiod, var det ånyo de djupa och mörka barrskogarna som
fingo sin poetiska förklaring, furornas dova sorgemusik i
Tiveden, en blåkullahymn diktad av troil, vargarnas skog kring
kavaljerernas Ekeby, Senjens storbjörns norrlandsskog, åsarna
vid Pungmakarbo, där vägen har kråkris och barr, och de
mossiga skogarna i halvhednisk småländsk obygd.
Det är en huvudströmning i vår litteraturs stora romantiska
tradition, och den har påverkat vår uppfattning både om oss
själva och om den natur vi leva i. Det kan icke nekas att den
är bekajad med en viss ensidighet. Kanske just därför att vårt
land i verkligheten är litet kargt, har det ju faktiskt blivit så,
att det är de ljusare och vänligare dragen i svenskt landskap,
i svensk mark, som vi hålla kärast. En utomstående, som bara
kände vårt språk och vår litteratur, kunde lätt få den
föreställningen, att det är vinternattens snöstormar, moarnas ödslighet,
den stora stillheten på lavklädda bergsryggar, som ensamma
kunna ge detta lands bebyggare hemkänsla i tillvaron. Men det
är icke riktigt sant. Denna natur är i stort sett snarast det som
vi ha haft att kämpa emot, icke vad vi kunnat känna och
leva med. Dikets första hästhovsört en marsdag har för svenska
folkets naturkänsla betytt mer än furukronornas höstbrus.
Trastens slag ha alltid glatt oss mer än ugglans skri. På paletten
ha nog Marcus Larssons vattenfall och skogsinteriörer a la Olof
Trätälja varit ett vanligare motiv än Edward Berghs hagar; men
om inte orsaken rent av är den, att de förra varit lättare att
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
