Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Hagberg: Mälaridyllen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mälaridyllen
så som de förtjäna — kan man bakom det pseudoklassiska
ordvalet skönja de levande uppländska idyllerna. Det hörde
till tidens talesätt, att tingen icke fingo nämnas vid deras rätta
namn. Men litteraturhistorikern måste konstatera, att svensk
naturlyrik före romantiken ofta i omisskännliga om än vaga
ordalag tydde sig till sommarstämningar i mälarvrår. Det är
inte för inte minnen och melodier från detta mellansvenska
landskap blivit den röda tråden i vår primitiva och
ursprungliga lyrik. När Snoilsky berättar om, hur kung Erik på sin
luta leker, lutan lagd mot silkesstickat knä, då måste själva
rimmens välljud hos envar svensk framkalla känslan av, att
bakgrunden är Gripsholmstraktens milda och drömmande
junistämning. Kort sagt: bra mycket i svensk historia har felaktigt
associerats med konstruerat ödemarkspatos; i verkligheten har
vår historias geografiska bakgrund varit en mjuk och fuktig
mälarvår.
Törneros har i sina brev på ett par ställen funnit konkreta
och träffande ord för det typiska i det mellansvenska
landskapet. Han berättar på ett ställe om en nattlig resa från
Stockholm till Fittja. »Jag kan ej beskriva, huru ljuvligt jag fann
det gröna Sörmland i den aromatiska natten. Ehuru brännhet
och torr väderleken hade varit hela tiden, omgav oss ändock
på alla sidor den friska växtlighet. Man skulle tro, att jordens
alster här utan behov av regn underhållas av de otaliga vatten,
av strömmar och sjöar, varav landet är genomskuret.» Detta
är ett väsentligt drag i landskapsbilden; ett annat är dess
rikedom, vad Törneros på sitt språk kallar »det rentvättade och
snygga». Han skriver om trakten kring Öljaren: »På östra
långsidan ligga Fogelsta, Julita gård, Julita kyrka och Gimmersta
utplanterade, och mittemot hälsa Forsby herrgård och
Österåkers kyrka gladlynt sina grannar tvärs över vattnets blanka
taffelrund; knapergårdar och bondställen, såsom icke
taffelmässiga, hålla sig såsom betjäning spridda bakom på den
lutande planen. Barrskogen är även bortvisat till eget Jotunheim,
bergshöjderna i horisonten, där den med en mörk min
påminner om någonting urgammalt. Omkring sig ser man mest den
högre adeln bland träden, ekarna, vilka riktigt triumfera genom
sin mängd, sin reslighet och sin frodighet, vittnande om
urminnes hyllning och hägn av liberala händer; den övriga
massan av lövträd, väl sorterade och väl vårdade, hör till fyllnad
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
