Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Vägen, bilen och landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vägen, bilen och landskapet
alltför gudomligt vackra, färgprakten hos björkarna och
rönnarna, där de kantade myrarna, alltför glödande för att vi ens
för ett ögonblick skulle kunna slumra till.
I Borgafjäll mötte vi efter flera veckor den första riktiga
frosten. När vi vaknade på morgonen låg marken utanför fönstret
och stodo träden på sluttningen ned mot sjön tumstjockt täckta
av vita gnistrande kristaller. Österut, nedåt landet, på botten
av dalen vilade dimmorna tunga och orörliga. I norr
kring-flöto de högfjällens toppar likt Saturnusringar, slöjaktigt lätta
och tunna. Annars var luften så klar och ren att man
inbillade sig vara en varelse på månen.
När vi senare på förmiddagen åter foro österut, nedför dalen,
hade dimmorna flutit undan och solen töat bort rimfrosten.
Björkarna i den bygden lyste med sin höstfärg en sista gång.
Samma klara, kyliga morgnar, samma solbelysta, värmande
dagar mötte oss därefter undan för undan, allt efter det vi
förflyttade oss söderut. Frosterna började härja litet varstans, men vi
kommo aldrig för sent att få se den sista avglansen av sommar.
Vi följde älvarna i deras lopp, korsade myrarna och skogarna
däremellan och överforo de forsande vattnen på gamla färjor
och nyslagna betongbroar. Jämnt och snabbt i rogivande rytm,
fördes vi dag efter dag allt längre nedåt landet.
Det var för övrigt en förunderlig syn detta, när vi efter långa
färder längs de trånga älvbältena, kring vilka skogen slöt sig
tyst och tät, där inget spår av mänsklig verksamhet hade märkts,
annat än själva den väg, på vilken vi foro fram, helt plötsligt i
springan mellan två höstklädda stränder sågo konturen av en
övervälvd bro. Mitt i ödemarken slog den sitt spann av betong
över ett strömmande vatten . . .
Denna syn mötte oss ofta och grep mig nästan alltid lika
starkt. Starkare än om jag i månader vandrat till fots dessa
vägar fattade jag vidden och djupet hos detta skogsland.
Med nittio kilometers fart köra vi fram på vägen mellan Stugun
och Östersund. Framför oss ha vi den just nedgående solen.
Bakom oss en lång dag. Sedan vi startade på morgonen ha vi
färdats upp och ned för Indalsälven, på ömse sidor om
densamma och på andra vägar norr och söder om dess dalgång.
I ständig växling ha vi mött bygd och ödemark.
När vi lämnade Ragunda för direkt färd till Östersund, stod
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
