Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Vägen, bilen och landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Lundquist
solen redan ganska lågt. Från den gamla kyrkan uppe på
älvbrinken hade vr sett den oförglömmeliga synen av
Ragundabygden i full höstprakt. Genom asparnas darrande, gulnade
bladverk hade vi sett ned mot och lyssnat till den avlägset
brusande Hammarforsen. Tunga och mäktiga hade bergen slutit
sig samman kring den dal, som för blott några årtusenden sedan
var havsbotten.
Vid Stugun går solen ned. Dagen har som sagt varit lång
och min kamrat vid ratten sätter upp farten. Trycker
gaspedalen i botten. Nattkvarteret hägrar. Vägen är jämn och fin och
med så hög fart som vårt fordon tillåter köra vi in på den sista
solstrålen. Så småningom skymmer det.
Vid sidan av vår väg rusa tallarna förbi mörka och myrvuxna.
Längre bort glider en skogsrand mjukt och flytande åt sidan,
närmar sig sakta vägen, växer sig högre och kastar sig så plötsligt
över våra huvuden tung och mörk, som en kvävande kåpa.
En ny skogsrand, ännu mera avlägsen, visar föröver sin
naggade, mörka silhuett, och ovanför denna, på oföränderligt avstånd
bortom tid och rum, genomdragen av lysande, havssimmande
molnstrimmor, glöder kvällshimlen.
Så småningom mattas färgerna av. — Motorn spinner. — Allt
tyngre och mörkare välver sig natthimlen över vår väg. Träden
sluta sig tätt samman omkring oss, glesna åter och på andra
sidan den myr, man mer anar än ser, tänds den första stjärnan.
Mil efter mil föras vi fram genom denna storskog och över
dess myrar. Intet ljud höra vi annat än surret från motorn.
Tyst och tät sluter sig ödemarken omkring oss.
När vi slutligen köra in på de upplysta gatorna i Östersund
förefaller det, som en hel evighet förflutit sedan den dagens
början. Storgatans butiksfönster lysa med ett främmande sken.
Människornas röster låta så underligt avlägsna. Staden vid
Storsjön verkar med kraften hos ett Metropolis.
Farten, den ohejdade farten, är »tidens lösen» och förmågan att
tjusas av denna fart ett drag hos den »modärna» människan,
som skiljer henne från den närmast föregående generationen.
Så lär oss stundom skalderna och alldeles särskilt deras
uttolkare, kulturessayisterna — skalderna själva äro endast i
ytterlighetsfall så enkla, så lätta att inpassa i formler, som deras
profeter eller vedersakare kunna göra gällande.
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
