Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Vägen, bilen och landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vägen, bilen och landskapet
Den nya chaussén löper rakt fram. Utan hänsyn till annat än
den koncentrerade bebyggelsen, utan hänsyn till det förflutna
skär den rakt igenom skog och mark. Man förstår mer än väl
författaren, man förnimmer det pressade stämningsläget, när
han utbrister: »Nej, ingen bilchaussé i världen kan gå upp mot
en gammal uppsvensk landsväg, där pojkar kan slå trissa och
lantliga par gå i skymningen med armarna om varandras liv.»
Den nya vägen kan på något sätt förefalla som ett brott mot
en lång och mäktig kontinuitet. Den svär på något sätt mot
det landskap våra stora diktare tolkat och lärt oss älska. För
den som följt Love Almqvist på hans romantiska eskapader på
backiga och steniga gamla roslagsvägar upp mot Skällnora kvarn,
som själv varit en av de tre studenterna som borta vid
vägkröken vid grinden kom de trallande jäntorna att tystna och
rodna, måste vägen, den gamla färdvägen med alla dess attribut
på något oupplösligt sätt stå i samband med själva landskapet.
Grinden och »kröken» och den branta backen föra med sig en
oändlighet av associationer. Snart äro de helt försvunna.
Man förstår vemodet inför denna förändring. Känner det
också själv. Men man kan dock trots allt inte riktigt förstå
författaren, när han ur en stämning som denna — till sin
grundkaraktär lik den, varje människa i varje tid måste gripas av,
då hon ser det hon vuxit upp i förändras och försvinna —
utläser en för tiden typisk generationsmotsättning. Man förstår
honom inte riktigt, när han i slutraderna avger följande
förklaring: »Jag vet vad utvecklingen och trafiken kräver, jag vet
att bilchausséerna är nödvändiga. Men ändå är jag en smula
rädd för att de skall döda all romantik utom fartens och locka
oss att blint fara bort från oss själva och vårt förflutna.»
Det är återigen detta antingen eller. Mot det bästa och
djupaste hos ett släkte ställs det ytligaste, mest iögonfallande hos
ett annat.
Det är som om man ibland ville glömma bort att trots vissa
yttre förändringar människor dock kunna tänka och känna på
ungefär samma sätt.
Man glömmer bort — för att bli en smula konkret igen —
att en »modärn» människa som färdas fram i en bil på en
ny-lagd betongväg också hon kan gripas av skönheten hos det
landskap hon genomfar. Ja, att i själva farten, i det snabba sättet
att färdas ligger möjligheten till nya och starka skönhetsintryck.
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
