Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Vägen, bilen och landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Lundquist
Farten i och för sig ger intet. Men för den som är utrustad
med någon kunskap om sitt land, som något känner till dess
odlings historia — och varför skulle modärna människor
härutinnan vara mindre kvalificerade — kan det snabba sättet att
färdas bli en källa till nya upplevelser.
Man kör genom en stor skog. Det tar visserligen inte mer
än en knapp timme att komma igenom den; om man vandrat
samma väg till fots skulle det kanske tagit två dagar. Men den
korta tiden har på ett förunderligt sätt förstärkt intrycket av
djupet och mäktigheten hos denna skog.
Avståndet förkortas och dock växer det! Ens föreställningar
om rummets proportioner växa i klarhet, ens känsla därför i
styrka. Den snabba färden öppnar ständigt nya perspektiv, man
får stora vida överblickar, men i all denna växling ligger känslan
för avståndet och vibrerar som en underton.
Man flyger genom rummet. Kanske också ibland genom tiden.
Man far städer förbi, gamla och nya. Modärna fabrikssamhällen,
åldriga bruksorter. Tätt dugga bensinbyarna. Längs vägarna
dyka kyrkor upp i snabb följd, tegeltäckta och glödande i
gryningen, vitrappade och skinande i solen eller med seklers patina
över sina grå okalkade ytor. Och vid vägen, några hundra meter
åt sidan, på en kulle mitt i ett moget rågfält avtecknar sig en
stenåldersgrav, en gånggrift mot sommarhimlen.
Med fabriksvisslors tjut, spårvagnars rassel och motordånet
ännu ljudande i öronen, med det starka vinddraget ännu kylande
kring pannan går man upp mot de gråa gravblocken.
Otaliga bilder av liv och rörelse ser man för sig, allt man
upplevt under några korta timmar är närvarande. Men genom
allt detta drar en fläkt av tidlöshet.
På en annan väg än den stilla meditationens når man fram
till något som liknar den förtätade stämningen i Österlings dikt
Ales stenar. Upplever något av samma evighetskänsla, som
skalden tolkat i diktens slutrader:
»Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar ila.»
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
