Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- V. von Feilitzen: Sommardagar i Vistasfjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
V. von Feilitzen
»Ändlös tavla av snöfjäll och dalar — vad tjusning för ögat.
Aftonens sol nu strödde sitt glödande ljus över nejden,
ej en molntapp på himmelen skymde den strålande sikten.
Fjällmännen dröjde vid roset en stund i andäktig tystnad,
prisande främst den milda försyn, som lett dem på färden.»
Rasten på toppen varade en hel timma, en stämningsmättad,
oförglömlig timma. Med raska steg bar det sedan iväg nedför fjället, till
en början i västlig och sedan i sydlig riktning till den glaciärsjö, som
skiljer högsta toppen från den närmaste grannen. Härifrån löpte vi
i hastig takt utför de snöfält, vilka vi vid bestigningen av fjället under
svett och möda och i sakta tempo trampat uppför, och nådde så vår
lilla idylliska bostad i den praktfulla dalen.
Klockan var redan elva och solen stod högt på himlen, innan vi
den fjärde dagen, åter rustade för fjällbestigning, lämnade bivacken.
Färden gick i nordvästlig riktning emot det mäktiga
Kaskastjåkkomassivet, vars stortopp, höjande sin stolta hjässa över kringliggande
fjäll, i hög grad imponerat på oss under gårdagens bestigning.
I etapper klevo vi uppför Nallos mot väster utskjutande rygg. Nya
syner stego fram i daldjupen under oss. När dalbottnen mellan
Selmatjåkkomassivet och Kaskastjåkko skymtades mellan de svindlande,
branta väggarna, då kände vi fjällets allt överskyggande majestät.
»Vild var naturen; isen och snön täckte dalarnas botten,
ovan de tvärbranta stupen reste sig topparna praktfullt,
solbestrålade, skimrande fjäll i ändlösa rader
fängslade ögat, vi stannade, slogo oss ned att betrakta,
Lapplands innersta vildmark, en värld av högfjäll i festskrud.»
Efterhand som marschen sedermera skred framåt blev Kaskastjåkkos
steniga vägg, som brant steg upp ur dalen, vårt huvudintresse. Den
tedde sig ganska ogästvänlig. En med kikares hjälp företagen
detalj-rekognoscering av fjällväggen gav intet säkert utslag för att toppen
skulle kunna bestigas från denna sida, sönderskuren som väggen var
på ett par ställen. Men denna ovisshet gjorde bestigningen, nu som
alltid, blott mera spännande.
Färden ställdes mot bergväggens sydöstra hörn. I djup snö
trampade vi mödosamt steg för steg uppåt. Svettdropparna pärlade fram.
Det föreföll många gånger, som om snöfältets övre kant aldrig skulle
uppnås. Stigningen blev så småningom avsevärd, och i zickzack måste
förflyttningen ske, innan den efterlängtade stenuren slutligen nåddes.
På de första stenarna togo vi plats för att vila ut, innan brottningen
med bergväggen begynte.
Den sol, som under så många dagar i följd lyst över fjällvärlden
och skänkt värme och fröjd, hade i en hast försvunnit och dolt sig
bakom skyar, vilka började tätna oroväckande, och i öster steg en
svart molnvägg upp. Vad skulle nu detta betyda?
Vi fingo fart i benen. Uppför och åter uppför bar det Vi
trampade och klättrade på alla fyra; utefter hyllor i väggen äntrade vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Oct 11 12:42:27 2022
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/stf/1934/0386.html
