Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viggo Zadig: Trollehallar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med marken — för att snapphanarna kände sig alltför starka inom
dess fäste. Det låg på en liten ö vid stranden, och läget måste ha
varit lika underbart vackert som det var tryggat och befäst.
En smal väg för längs sjön fram till Lärkeröd. Därifrån följer
man, som nämnt, landsvägen mot Halland, bara en kort bit, viker
av första avtagsvägen åt vänster, norr om sjön, och är rätt snart
vid bron över Trollebäcken. På cykel eller till fots kan man nå
dit även västerifrån, över Margretetorp—Boarp, men för bilar är
vägen spärrad.
Utifrån anar man ingalunda vad som väntar en. En enkel
skogsbäck väller fram, och man märker knappt den otrampade vägen in
i dalgången. Men gå fram längs bäcken, tvenne gånger leder vägen
över den, och omsider synas de mäktiga klippor, som givit stället
dess namn och som brant stupa ned från de skogklädda höjderna.
Med tanke på den vandalism och den banalisering som andra
liknande naturbildningar i vår landsända blivit utsatta för — de med
dansbanor och »tivoli» begåvade, förut härliga tillflyktsorterna
Skäralid, Rövarekulan, Klövahallar eller det idylliska Fågelsång — ägnar
man en stilla tacksamhetens hyllning åt baron Rosenörn-Lehn,
herren till Rössjöholm, den lycklige ägaren av dessa underbara nejder,
för att de icke på något vis utnyttjats.
Fortsätter man ännu något fram i dalen, förrän den går upp i
urskogen, upptäcker man, strax ovanför ett något bredare parti av
bäcken, där näckrosorna fått slå rot i det lugna vattnet, en spång över
till västra sidan och en stig, som där slingrar upp för sluttningen.
Den bör man ej försumma att följa, ty utom det att man där högst
uppe över stupen finner den ena utsiktspunkten mer storartad än
den andra, så gömmes ovan och bortom branterna en säregen
naturdaning av ett visst historiskt värde. Ortsbefolkningen kallar den
Snapphanestallet, och det har med all sannolikhet sin riktighet, att
denna plats verkligen på sin tid av snapphanarna, som voro ett
ridande släkte, använts som stall, skyddat som den låg i en naturlig
gömma i skogen och berget, hart när omöjlig att upptäcka.
En nästan lodrätt stupande klippa av en fem meters höjd bildar
ena väggen av ett väl fyrtio meter långt rum, som i norr avgränsas
av åsens skogklädda sluttning och vars östra vägg på samma sätt
höjer sig i en brant skogsbacke, som slutar på själva krönet av de
väldiga stupen, medan den södra delen lämnar tillträde nerifrån skogen.
För många år sedan kom jag för första gången till Rössjöholm,
och 1917 stod ett litet omnämnande även om Trollehallar i
turistföreningens årsskrift. Men reselitteraturen har annars intet att förmäla
om denna sevärdhet. Därmed tröstar jag mig, om någon som likt
mig glatt sig åt denna jungfruliga mark nu klandrar mig för att jag
ropar ut dess namn —: jag gör ej detta, jag blott viskar det åt de
få, som böra få glädja sig däråt, och jag hoppas, att ej heller denna
artikel skall draga allt för många turister till Trollehallar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
