Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bertil Boëthius: Skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Boethius
talsberäkningar. Men om man jämförde den glesnande urskogen
med fullmogen kulturskog, måste den kallas virkesfattig. Den
var ett kapital, som upphört att tillväxa och längesedan börjat
tära på sig själv. Två uppgifter väntade, att skörda vad
århundraden hopat och att bereda rum åt förnyelsen.
Den åldrande storskogen erbjöd en av de storslagnaste, mest
gripande landskapsbilder, naturen skapat i vårt land. Dess makt
över sinnena härflöt ur ett överväldigande intryck av absolut
ödslighet och tidlös ro. Lärde man närmare känna en dylik
skog, varseblev man dock snart människornas ingrepp.
Naturligtvis funnos marker, dit de sällan eller aldrig nådde. Men än i dag,
då urskogen längesedan besegrats, möter man i regel överallt den
gamla tidens spår. Fiskekojan vid avlägsna vatten, en vittrande
rävtång eller en igenrasad älggrop vid stigen erinra stundom om
den fångst, som betydde så mycket för den nordsvenska
allmogen. Det främsta fornminnet är dock de gamla stigarna.
Ännu stå de starka på torrare marker och skönjas alltjämt i
den busk- och örtvegetation, som på gynnsammare växtplatser
strävar att återerövra även dessa smala strimmor av kuvad jord
åt vildmarken. De ha grävt in sig så djupt, därför att de i
långa tidrymder öppnat skogsvidderna för bygdens viktigaste
förvärvsliv.
Så långt vi kunna tränga tillbaka, har boskapsskötseln varit
den nordsvenska allmogens förnämsta näringsgren. Utanför den
snäva omkrets, där man tog sitt virke, var skogen framför allt
betes- och slåttermark. Den gav detsamma som lövängarna
skänkte sydligare bygder. Men i moränlandskapet växer fodret
endast på spridda, särskilt lämpade fläckar. Därför måste man
norrut söka sig så vida omkring med sina fäbodar och myr-,
strand- och backslogar. Skydde man ej avstånden, var
sommarbetet i regel mer än tillräckligt. Då den primitiva
boskapsskötseln egentligen gav avkastning endast om sommaren, blev
den ofrånkomliga följden, att man höll så många kor som
möjligt. Hur högt man än uppdrev svältfodringens konst om
vintern, måste man därför taga vara på varje bit som kunde slås.
Bärgandet av de avlägsna slogarna sommaren igenom och de
milslånga hökörslorna om vintern fyllde ännu mer än
fäbodbruket skogarna med liv och verksamhet. De nordsvenska
vidderna lågo ej i ödesmål. Ehuru endast lätt ärrade av de svaga
ingrepp, som underhjälpte samlandets mödor, uppburo de en
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
