Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jalmar Furuskog: Berget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berget
svenska järnhanteringen. Det stora namnet i detta sammanhang
är Gustav Vasa, som lät bygga de första hammarsmedjorna. I
den medeltida hyttan tillverkades osmundjärn, som var
smidbart men av låg kvalitet. Gustav Vasa inkallade tyska fackmän,
som lärde svenskarna att bygga större hyttor och där tillverka
tackjärn, som sedan färskades och utsmiddes till stångjärn i
hammarsmedjor. Dylika smedjor uppfördes först vid
kronobruken, sedermera även av bergsmännen. Då visade det sig
emellertid, att skogstillgångarna i bergslagen icke räckte till både för
gruvor, hyttor och smedjor. Antingen hyttorna eller smedjorna
måste flytta bort. Nu behövde man två lass malm för att
framställa ett lass tackjärn, alltså var långa järntransporter att
föredra framför långa malmtransporter, och följaktligen fick
hammarsmedjorna förläggas utanför bergslagen. Sålunda medförde
1600-talet en för vårt land egenartad uppdelning av den
industriella bygden i två geografiska zoner: närmast gruvorna en
bergslag med hyttor och bergsmansgårdar, därutanför en krets
av bruksbygder med stångjärnssmedjor och bruksherrgårdar.
Sextonhundratalets svenska brukshistoria ger en bild av en
alldeles ovanlig kraftutveckling. Nya stångjärnsbruk växer upp
som svampar ur jorden, och bruksrörelsen sprider sig från
bergslagen till många andra trakter av vårt land. Det är en
storhetstid även på det ekonomiska nyskapandets område. Det
svenska järnet börjar spela en allt större roll i världshandeln.
Vår bästa kund var England. Det är ett paradoxalt stycke
världshistoria att detta land, som självt har så rika tillgångar
på järnmalm, under långa tider varit nödsakat att köpa
stångjärn från Sverige. Det berodde på att Englands skogar redan
på 1600-talet var avverkade. Träkol kunde alltså inte
åstadkommas, och att använda det orena stenkolet i hyttor och
smedjor tillät inte den tidens teknik. Men under 1700-talet tog
engelska uppfinnare itu med stenkolsbränslets problem — och löste
det. Följden blev en kraftig lågkonjunktur inom Sveriges
järnhantering i början av 1800-talet.
Låt oss i tankarna göra en resa genom Sverige någon gång
under 1700-talet och se i vilken utsträckning järnet då hade satt
sin prägel på landet. Dalarna, Västmanland och Värmland
hävdar sig alltjämt som järnets klassiska landskap, översållade som
de är av hyttor och hammarbruk. Dalarna går i spetsen för
tackjärnsproduktionen med ett 60-tal hyttor, medan Värmland
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
