Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jalmar Furuskog: Berget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jalmar Furuskog
tackjärn till bruket, träkol till både hyttan och smedjan,
stångjärn till närmaste hamn. Det blev ett liv av mycket vägfarande,
och det hade nog sina risker. Men månne det inte var nyttigt
för folket med en smula rörlighet?
Det är mycket naturligt, att järnets män i stor utsträckning
ägnat sig åt vägbyggen. De var säkerligen de största
landsvägsbyggarna före bilismens och nödhjälpsarbetenas tidevarv. Vid
mitten av 1800-talet finner vi dem också som järnvágsbyggare.
Medan Sveriges riksdag ängsligt dryftade det nya
samfärdsmed-lets faror, byggde man i bergslagen den ena järnvägsstumpen
efter den andra, sålunda öppnande famnen mot en ny tid.
Hur var det att leva under den gamla brukskulturens tid?
Det var nog ingen dans på rosor, varken för gruvarbetare,
smeder eller brukspatroner. Men vi får inte döma efter vår tids
måttstock. Frödings mörka bild av den gamla goda tiden, då
forsen och hammaren obarmhärtigt överröstade alla mänskliga
känslor och smederna levde sitt hopplösa liv i förtvivlan och
brännvinströst, må vara riktig på sitt sätt. Det kanske också
ligger något av sanning i Fredrek på Ransätts underbart vackra
dikt om den blinde smeden Mäster Fälling, som satt i sin vrå
av smedjan och lyssnade på kamraternas arbete; när han en
dag träffades av ett stycke järn och sjönk döende ned, skedde
det med orden: Gudskelov att jag fick dö i smedjan!
Om livet på våra gamla bruksherrgårdar har det skrivits
mycket. Det har haft sin betydelse i vårt karga land, att det
på herrgårdarna kunde blomstra ett liv i något större välstånd
med åtföljande bildning och kulturintressen än i vanliga svenska
hem. Järnbruken har som kulturförmedlare spelat en roll som
kan jämföras med prästgårdarnas.
Den gamla brukskulturen har nu vikit för en ny tid.
Bergsmännen är borta, brukspatronerna likaså. Ledsamt nog har de
mest karakteristiska minnesmärkena från denna kultur också
fått försvinna. Hammarsmedjorna har rivits eller byggts om,
masugnarna har fått förfalla. Man kan gå i bergslagens skogstrakter
och här och där träffa på masugnsruiner, i sin kärva resning
lika praktfulla som gamla riddarborgar. Men ingen bryr sig om
dem, väder och vind får härja dem skoningslöst. Varför skulle
inte dessa monument över gångna tiders arbetsliv vara lika mycket
värda en omsorgsfull vård som gamla kloster och kyrkor? Men
de är snart borta, och detta nödrop hjälper väl inte mycket.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
