Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staden
ledighet. Ja, nu när landsbygden försänkes i mörker och alla
måste krypa inom hemmens tysta ljuskrets, nu blommar staden
upp med sitt artificiella ljusfeeri och sina lockande nöjen. Över
strömmen av muntra, ivriga, lystna ansikten, där den väller
fram i neonrörens röda, flämtande ljusskimmer, blinkar diskret
restaurangernas och teatrarnas skyltar, medan däremot
biograferna dränka förväntansfulla ögon i massor av kalkvitt brutalt
reklamljus. Och långt borta i den långa, halvarktiska nattens
famn brusa i svarta schakt de floder, som mala ljus åt staden.
Ödemarkens skumma, vilda andar fångas, tämjas och tvingas
in till människovärldens centrum i form av ett vitt, stadigt
lysande ljus. Det är en saga och en seger, som icke äro mindre
sköna, därför att vanan förslöat vår känsla för deras poesi.
Mycket har sagts och mycket återstår att säga om förhållandet
mellan stad och natur. Dock få vi ej glömma att en hel del
av det vi kalla naturen också huvudsakligen är människoverk,
den odlade jorden exempelvis, landsvägarna, gärdena, ja, även
hagarna. Ändock har staden och naturen svårt att mötas vackert.
Metropolis utkanter se ofta ut som ett illa röjt slagfält med
stenhögar, skjul, plankstumpar, trasiga sprängytor, glesa dammiga
dynamitfuror, bilkadaver, sophögar och ruckliga tobakslador.
Detta är naturligtvis ett förhållande ovärdigt vår kultur. Stadens
och landets möte borde vara meningsfullt, livat av vackra
överraskningar, patetiskt, laddat med spänningen mellan två olika
principer.
En annan fråga som i detta sammanhang kan begrundas är
den: hur bör det förfaras med naturen inom tullarna. Hur
skola exempelvis parkerna hållas. Jag för min del anser att
de ej böra se ut som sentimentala, pittoreska naturreservat i
stadens så kallade stenöken. Det är långt stilfullare att bygga
ut dem strängt arkitektoniskt med väl beräknade promenader,
trädmassiv och sköna genomblickar. Naturen skall gå genom
en sträng skola, innan den släppes in i staden.
Men vattnen då! Alla dessa fjärdar, sund, älvar, vikar och
forsar, som i vårt sjörika land uppliva den surmulnaste stad
med sitt glitter och sitt brus! Här gäller det väl att rädda vad
som räddas kan av den amfibiska natur, vid vilken bebyggelsen
en gång av praktiska skäl bitit sig fast? Naturligtvis, men även
vattnen kunna utbyggas och stiliseras med kajer, bryggor, broar.
Det levande, skiftande elementet vinner i skönhet genom att
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
