- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1935. Sverige /
101

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Staden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Staden

pelare och bärbjälkar i den nya viadukt, som här fortsätter
Västerbron. Effekten förhöjdes av de flammande blå blixtarna
från en elektrisk svetsare. Det var en stadsmaskinens sista
kugge, själva den matematiskt beräknade tekniska detaljen i
de materiella ändamålens stela domäner, som här rycktes ut
i ursprungligheten, ut i detta stormande färghavs vilda
bränningar.

Staden är skapad av människan för människan. Men det ser ut
som om jättestäderna, världsstäderna skulle växa henne över
huvudet och bli till ett slags naturmakt i andra digniteten. När de
ändlösa huslängorna lyfta sig som väldiga sotbankar ur dimhavet i
Londons vinterskymning, så blir hela staden till en spleenetisk
demiurgs människofrämmande skapelse. När man nalkas New
York från havet, gör staden snarast intryck av ett stycke
cyklopisk natur, ett berglandskap med fantastiskt djärva tinnar och
djupa cafions, där själva livsströmmens brus får något
skrämmande metallhårt och omänskligt. Det ser ut som om homo
sapiens skulle ha förbyggt sig och dystert profeterande röster
ha inte saknats bland biltjuten på det modärna Babylons
myllrande torg. Storstaden är människans fördärv, mena de. Den
förbryllar och förråar. Den sliter ut oss och förintar oss. Den
har en fruktansvärd tjusning, där grellt ljus och svart mörker,
där hets och förkrosselse malts samman till ett sällsamt gift.
Men denna tjusning köpes med alltför mycket trängsel,
förvildning och elände. Det finns ett mått på att städer vuxit sig
för stora och det är när trafiken tvingas ned under jorden.
Enerverade massor, som i vild trängsel i kvava tunnlar slungas
till och från sitt arbete, är det icke en fasans syn! Människan
överblickar och behärskar inte längre vad hon själv skapat.
Just genom sin väldiga massa återgår storstaden till rå, stum
naturmakt. Och denna massa har i andra hand ett olyckligt
inflytande på politik och samhällsuppfattning i de stater, som
dragas med slika stenjättar.

Jag tror att anhopningen ej får drivas längre, att jättestaden
är något som måste övervinnas, om ej vår kultur skall förgrovas,
förslitas och brista på sina brutalt inpå varandra ställda
motsättningar.

Nej, lyckliga vill jag prisa de städer, vilka ej tappat sina
mänskliga mått. Den lilla storstaden mellan halvmiljonen och
miljonen synes mig ge den bästa lösningen på stadsbyggandets pro-

101

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:07:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1935/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free