Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigfrid Siwertz
blem. Rom, Antwerpen, Amsterdam, Zürich, München,
Köpenhamn och Stockholm ha i själva verket en lyckligare och
män-niskovärdigare uppsyn än exempelvis Chicago, New York,
London, Paris och Tokio. Jag skulle, hur mycket stockholmare jag
än är, alls icke sörja, om vår huvudstad slutade växa
någonstans i närheten av 600 000-strecket.
Sverige är ju egentligen icke något städernas land. Vi ha
ännu en relativt stor del av vår befolkning boende på
landsbygden, något som icke den inbitnaste stadsbo bör sörja över.
Om vi ska vara riktigt stränga, så finns här bara en fem, sex
städer, som förtjäna namnet. Resten är småstäder och mellan
den verkliga staden och småstaden gapar en klyfta, som enligt
min mening är större än den mellan småstaden och
landsbygden. Vad nu då, frågas det, är inte också Mariefred en
maskin för samboende och samfärdsel, byggd av människan för
människan. Jo, men det är skillnad på maskin och maskin,
man kan lika litet jämföra Mariefred med Stockholm som man
jämför en symaskin med en rotationspress. I småstaden är
människan ojämförligt mycket större och betydelsefullare än
sitt eget verk och man kan mycket väl småle åt Grönköping,
när det sätter upp allvarligt blinkande trafikfyrar och låter polis
Paulus Bergström höja trafikkonstapelns vita, varnande
jättehandske, utan att därför brista i respekt mot de behjärtade män,
som bo i de trevna trähusen vid den lilla Storgatans och den
korta Långgatans korsning. En regel kan under alla
förhållanden uppställas: småstaden ska inte leka storstad. Den ska
vara stolt över sin egenart, sina syrentäppor, sina trädgårdars
rödkindade äpplen, sin gamla lindskuggade kyrka, sina
välsmakande polkagrisar, sin vänliga kaffedoft, ja till och med över
sina skvallerspeglar. Låt den gärna från höjden av sina
ofördärvade seder och sin renare luft se snett på fåfänglighetens
marknad, modets chikaner och allt det grella fördärvet i vårt
modärna Babylon. Jag betygar högt min aktning för den
grön-köpingsbo, som är full av ljus stolthet över sitt Grönköping.
Och jag tror icke på den patriotism, som icke har sin kärna och
rot i en kraftig lokalpatriotism. Det måtte ha varit en förträfflig
karl, den där norrmannen, som då man envisades att prata om
Paris med en blandning av förtrytelse och entusiasm utbrast:
»Ja, men daa skuide de se Drøbak! Vi har to svære hus!»
Om vi så till slut skulle säga några ord om småstaden och
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
