Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist: OM svenskt landskap och natursinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvisl
sympatisk. Smålänningen vet, vad en småländsk mosse eller
stenbacke, västgöten vad en blommande täkt på svältorna och
bergslagsbon och norrlänningen, vad en ödslig hjortronmyr i
det stycket kan åstadkomma.
Emellertid måste man ju säga sig, att det är en lycka för oss
svenskar, att vårt land icke är »en enda hed av kiselstenar»,
utan tvärtom erbjuder en sådan rikedom av skiftande landskap,
att det även på främlingen utövar en dragningskraft, som snarare
tilltager än avtager. Även om fosterlandskärleken i sin djupare
fattning är en känsla för rötter och sammanhang, odling, hävd,
arbete och den samhörighet, som gemensamma öden skapa, så
är det dock obestridligt, att natursinnet, om det har någon
näring att hämta ur den egna miljön, lämnar ett värdefullt
bidrag till denna känslas livaktighet och styrka. I Sveriges natur
har svensk fosterlandskärlek en oskattbar tillgång och kraftkälla.
Och den som tanklöst eller hänsynslöst till sin egen
bekvämlighet och andras förmenta nytta förminskar denna tillgång och
grumlar och grusar denna källa — sådant händer i en tid, då
vinningslystnad, teknik och brådska urarta till självändamål —
hör icke till »illis quorum meruere labores».
Det skulle vara intressant att veta, hur länge svenskar funnit
sitt land vackert. Om natursinnet hos dem, som vila i
sten-dösarna, gånggrifterna och hällkistorna, ha vi föga begrepp. Den
primitiva människans natursinne är väl mest spårsinne i
jägar-stil och fiskarstil och utgör huvudsakligen ett vapen i kampen
för tillvaron mot ett hårt klimat, ödemarkens köld, mörker,
oväder, missväxt och vilda djur. Men när man ser våra förfäders
val av boplatser åt de döda, undrar man ibland, om dessa
griftbyggare och dödgrävare verkligen saknade det skönhetssinne,
som består i känsla för naturen. Den frågan gör man sig vid
Havängsgraven i Ravlunda i östra Skåne norr om det vildvuxna
Stenshuvud och det pittoreska Kivik. Från denna dödsrikets
port på de gräsbevuxna flygsandsbrinkarna ned mot
Hanöbukten, där bärnsten fiskats till pärlor och smycken, kan man
andas in hela den blåsvala Ostersjövidden mot en gyllene horisont
av morgonljus. När provinsens egen son, Anders Österling på
sina »Skånska utflykter» säger, att han »icke vet många skånska
platser, som skulle kunna jämföras med Haväng», kan en
utsocknes med så mycket större trygghet instämma. På sydkusten
av Orust i utmarken till Haga gård i Ståla socken står en an-
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
