Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist: OM svenskt landskap och natursinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om svenskt landskap och natursinne
en sådan resa, som för mig öppnade världen på ett helt annat
sätt, än fantasien förmår, om än aldrig så rikligt närd av böcker
och läsning, korsades min väg av en svensk landskapsmålare,
som en längre tid vistats utomlands. Både av artighet och för
att kollationera intryck och upplevelser av likartad
beskaffenhet frågade jag honom, vad han tyckte om den plats, där vi
råkades, hur han haft det där och om han inhöstat något för
sin konst. Han ruskade en smula betänksamt på huvudet.
Motiv hade inte fattats. Frossat hade han i färger och pittoreska
scenerier. Sköna kvinnor hade han umgåtts med. Men gjort
hade han just ingenting. Och varför inte? Jo, därför att det,
som han uttryckte sig, aldrig lyckats honom att få »någon
utsikt för fötterna». Jag glömmer aldrig detta egendomliga och
originella svar. Det träffade en om punkt hos mig själv och
jag behövde ingen närmare förklaring. Mitt i söderns
färglysande och växande härlighet, anammad med vidöppna syn- och
luktsinnen, hade jag plötsligt börjat längta efter en långsamt
och lugnt fallande sommarskymning, efter en tallbacke i
skärgården att ligga och andas i eller en beteshage med hasselbuskar,
nyponrosor och mjukt blommande ängsgräs att luta huvudet
mot. Jag kom att tänka på Almqvist, som ville lära svenskarna
förstå den svenska fattigdomen såsom deras väsens rätta form
och som till sinnebild för denna fattigdom valde just
nyponbusken. »Här är ingen yppig rik bladighet, icke den fullsaftiga,
högröda, om brånad påminnande söderländska Törnrosen och
icke heller här den starka, narkotiska ångan, en syster till
ambra, mysk och all österländsk rökelse. . . . Men den är
gestalten av fattigdom, vilt behag och kyskhet. Den bär på sig
uttrycket av hela vår nordiska natur, samlat i en fantom.»
Emellertid har det efteråt slagit mig, hur litet Almqvist på sin tid
ännu själv förstod av denna fattigdom, i vart fall av dess
skönhet. Trots sin uppskattning därav tillhörde han en generation,
som hade för sig, att om man ville uppleva det sköna som
fruktbarhet eller storslagenhet, måste man bege sig utomlands.
»Fattigt och ödsligt nog är en stor del av hans land, jämfört
med andra av fetma och must drypande sydligare länder», skriver
han i sin uppsats om »Svenska Fattigdomens Betydelse» och
framkastar i detta sammanhang den frågan, vilka uppslag Sverige äger
att erbjuda konstnären. För landskapsmålarens vidkommande såg
han saken mörkt nog och utlät sig i hans namn på följande sätt.
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
