Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist: OM svenskt landskap och natursinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om svenskt landskap och natursinne
Det finns länder med två årstider och tre och fyra. Man skulle
kunna säga, att Sverige har tolv, och de utgöra med sin
växling en kompensation för enformigheten i landskapet. Liksom
man talar om de styvmoderligt sedda landskapen, skulle man
kunna tala om de styvmoderligt behandlade årstiderna. Men
även här har en förändring inträtt i synpunkterna. Karlfeldt såg
sitt landskap under solens skiftesrika tåg genom djurkretsen
och i almanackans tecken och avvann det därigenom nya
rikedomar. Och åt dem, som ännu uppleva naturen konventionellt
efter högsäsonger och semestrar, skulle man vilja
rekommendera till läsning ett litet kapitel i Selanders bok »Svensk mark»,
som handlar om de fattiga årstiderna, förvår och senhöst, och
där författaren gör sig till tolk för den natur, som icke utövar
gästvänskap, utan talar ett ödsligare språk, men ändå stämmer
med strängar i vårt eget väsen, som kräva utklang och förtoning.
Historien om svenskt landskap och svenskt natursinne är en
oavbrutet fortsatt upptäckternas historia. Då jag vid 40 års ålder
för första gången i livet styrde ut mot kontinenten med
Tyskland, Schweiz och Frankrike som hägrande mål, hade jag i mitt
eget tycke liksom förvärvat mig större rätt därtill, därför att jag,
som jag då trodde, i stort sett kände mitt patria från Torne
träsk till Öresund, från skärgårdarna i öster till Kölen i väster.
Som fotgängare, cyklist och seglare redan vid unga år och
sedan som föreläsare, »folkbildare» och talare vid ungdomens
sommar- och vinterting hade jag så länge gjort avstickare och
flackat kring i detta land, att jag kände mig lika hemmastadd
i tågtidtabellen och på generalstabskartan som i psalmboken
och bondepraktikan, Tegnér och Karlfeldt. Mitt minne var fyllt
till brädden av järnvägsstationer och socknar, bynamn och
gårdsnamn, landsvägar och skogsstigar, utsikter, vågor och
vattenfall. Och när jag på Sassnitzfärjan träffade en bekant, som
påstod sig vara »trött på Sverige», var det inte utan, att den frasen
fann en hemlig resonans inom mig själv. Det är femton år
sedan dess. Ytterligare tio utlandsresor har jag gjort. Men under
tiden har jag insett, att kunskapen om Sverige var ett nästan
lika stort misstag som tröttheten vid Sverige. Vad jag upptäckt
sedan dess skulle kräva ett kapitel för sig. Själv har jag snart
nog använt ett halvsekel på dessa upptäckter och blir med dem
aldrig färdig. Det började med min allra första skoltids
upplevelser av Kolmården, Bråviken och Vikbolandet. Det var in-
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
