Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel L. Romdahl: Åtta sekler —Åtta bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
ten i fönsternischernas valv. Däremot vill samme forskare ej
vara riktigt med på att ge honom äran av, eller riktigare kanske
beskylla honom för, de livfulla och lustiga ehuru något
klumpigt utförda jaktscenerna. Han tänker sig att en gesäll fått dem
på sin lott. Nu är det skillnad på att behärska även ganska
invecklade ornamentala uppgifter och att på egen hand lägga upp
och genomföra figurala kompositioner. Antonius Watz var, att
döma av de änglafigurer han modellerat i drottning Katarina
Jagellonicas gravkor i Uppsala, knappast en så framstående
figurskulptör att vi skulle genera honom genom att påbörda honom
ansvaret för jaktfrisen i Kalmar.
1500-talets furstar och höga herrar voro lidelsefulla älskare
av jaktens nöjen, och det var vanligt att i slotten inrätta
jaktsalar där utsmyckningen gav uttryck åt passionen för »das edle
Waidwerk», som den gamla i Tyskland än i dag ofta använda
beteckningen lyder. Här i Kalmar var det naturligt att bringa
jägarfröj derna i åtanke genom att smycka ett av gemaken med
bilder hämtade från denna ämneskrets. Från fönstren i detta
konung Eriks praktgemak kunde man låta blicken glida över
Kalmarsunds vatten mot den låga blå strimman på andra sidan.
När man tänkte på Öland, var det två ting som föllo en i hågen.
Johan III:s tankar gingo kanske i första rummet till
kalkstensbrotten och stenhuggarhyttorna som försågo hans många byggen
med sköna portar, »skorstenar» och trapphallar. Men eljest
stod Öland inför de höga herrarnas föreställning framförallt
som den underbara, av naturen själv omgärdade stora
konungsliga jaktparken, där hararna myllrade, där hjortarna dansade och
de borstiga vildsvinen bökade. När kung Johan lät utarbeta
de svenska landskaps vapnen gav han åt Öland ett par hjortar
till märke.
»Gipssnidaren» som lagt upp stuckfrisen i konung Eriks
gemak har väl knappast behövt följa kungajakterna på Öland för
att ge de jaktscener hans beställare önskade. Det är tvärtom
tämligen säkert att han anslutit sig till några främmande
förebilder, sannolikt goda tyska »kopparstycken». I den del av
frisen som upptages av vildsvinsjakten lyfta sig bortom
förgrundens och mellanplanets slättmark höga bergtoppar som erinra
om Alperna sedda från det Bayerska höglandet och i alla fall
rakt icke höra hemma på Öland. Men vad gjorde detta, då
bilderna eljest troget återgåvo villebråd och jägare såsom man
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
